Jul, jul strålande jul......2012

Av besparingsskäl samma bild som föregående år

 Ja, sannerligen har det gått ytterligare ett år och julen med sin konsumtionshysteri och sina kolestrolchocker är här igen. Sunkhörnan förhåller sig som vanligt sunt skeptisk men satte traditionsenligt kontakten i väggen i början av december, så att den sedan 2008 fasttejpade julstjärnans, åter spred sitt milda ljus över det ostädade köket. En snyggning av både lägenhet och lekamen var i sannerligen behövlig, och julen ger oss anledning till att ta itu med sådana stordåd.

Årets julskägg

Eftersom ansiktsbehåringen löp amok under hösten, i brist på lämpliga eggverktyg att hejda anstormningen med, beslöt jag mig för att börja med den. Men när den avgörande stunden närmade sig svek mig modet. Julen är ju ändå en skäggets högtid. Kanske kunde lite glitter och bjällror, eller till och med en ljusslinga i miniatyr, öka julefröjden? Det blev naturligtvis inget av vare sig det ena eller det andra men skägget är kvar som diskret julprydnad och som sällskap åt mina krukväxter.

Julen firades i  ensamhet. Eftersom jag inga julklappar köper, får jag heller inga - nu ljuger jag, en flaska Aalborgs julaqvavit (47%) kom faktiskt yngste sonen med. Där ser man vad en god uppfostran betyder. Fyra julkort gav ändå köksbordet en julig framtoning - eftersom jag inte skickar något, är det god skörd. Julgranen trodde jag mig inte kunna hitta på vinden så julkaktusen kom till heders igen.

 Samlingen av julsånger hade letats upp och förhoppningen att kunna spela dem sattes nu till det dragspelets knappar och bälgar. Resultatet blev eventuellt något bättre än förra året. Nu är det jul igen lyckades med viss möda genomföras. Skam den som ger sig. Nästa år blir det även Hej tomtegubbar.

Julstämning i sunkig kökshörna. Kvastskaften i bakgrunden antyder att städning föregått jullunchen

Eftersom redaktören av ekonomiska och ideologiska skäl kallar sig hobbyvegetarian äter han inte kött (om han inte blir bjuden förstås) förutom i traditionella sammanhang. Denna jul skapades därför - enkom för sammanhanget - en ny kosmopolitisk rätt. Julspagettin. Den traditionella grönkålen kokades ihop med vitlök och chili, blandades med creme fraiche och hälldes över spagettin. 

Likt en nutida Kajsa Varg tager redaktören vad han haver (den gröna flaska ingår inte i ingredienserna)

 En god och närade rätt. Dock måste jag tillstå att varm glögg inte var någon optimal bordsdryck. Vatten var avgjort bättre och glöggen fick anstå tills musikstunden efter efter maten då även julaqvaviten avsmakades. Grundligt.

Våra mest älskade julsånger med Franska trion fick liksom förra året utgöra taffelmusik.
Eftersom jag dagarna innan jul, åhörde denna eminenta orkester  i verkliga livet på Nefertiti i Göteborg, kändes det extra festligt. En riktigt god jul önskar sunkhörnan sina följare med denna melodi.

Tips & knåp med Sunkhörnan

En kanske inte alltid betydande men ändå irriterande utgiftspost för alla som ägnar sig åt strängplinkandets ädla konst, är plektruminköp. Dessa små förargliga plastbitar som, hur många man än införskaffar, alltid tycks vara försvunna när inspirationen faller på. Musikaffärerna vet också att ta betalt för dessa föremål som - med tanke på att större delen av ytan består av firmanamnet- borde betraktas som reklammaterial.

Nåväl, för en händig person går detta dock att avhjälpa. Det här behöver du:
- En tvåliters glassförpackning (tom) de brukar stå i skåpet under diskbänken.
- En ganska vass sax
- Ett ledigt hörn av bordet

Modernt hantverk i privatekonomins tjänst

Klipp förpackningen i plektrumformade bitar och du har ett fint förråd av plektrum som dessutom har den fördelen att de syns lätt i de mörka dammiga utrymmen. Billigt och enkelt.

Har du flera glassförpackningar kan du fabricera fler, med tanke på den stundande julen, och alla eventuella julklappsproblem är ur världen.

Belysningsextra

Så här på hösten är det dags att börja tänka lite på belysningen inomhus. Ljussättningen av hemmet brukar ju inte ha högsta prioritet under sommaren men nu är det dags att göra en omsorgsfull inspektion av de befintliga belysningsanordningarna i hemmet.

Jag hittar sex armaturer som fungerar. Både funktion och utseende är i god ordning och några vidare inköp är således inte behövliga. Alla följer den nybrutala formspråket med enkelhet i linjerna och  funktionen i förgrunden. Här följer en kavalkad av lampor till förnöjelse och inspiration för läsekretsen.

Stilren klassisk armatur i  sovrummet. Stuckaturen förstärker intrycket av förfallen elegans. Sprider skarpt institutionsljus.


Kökslampan är av klassisk operationssalsmodell vilket är kan behövas när det skall skalas och hackas och blodvite inte är ovanligt (adventsstjärnan i bakgrunden kommer inte att tändas förrän i december).


Plåtlampa  i hallen med förfinat sladdararangemang. Troligen Ikea 2001. Ännu inte antik men en
karakteristisk representant för sin tid och prisklass. Skänker källarkänsla även ovan jord
 

Armatur av okänt ursprung, troligen inte komplett. Flexibel och funktionell med dystopisk steampunk karaktär.

Ytterligare en hallampa fast denna gång i vardagsrummet. Ett skolexempel på hur man kan uppnå effekt genom att ändra lokalisationen av ett förmål. Ögongodis för finsmakarna.


Till sist samlingens höjdpunkt. Golvlampa av kultig 70-tals modell, här grupperad som sänglampa. Vackert åldrad plast i sönderfall (lägg märke till hur väl armaturen både tids- och temamässigt harmonierar med Ron Goularts roman Efter sammanbrottet från 1970).

Outdoor fashion Autumn 2012

Till redaktionen har inkommit ett intressant snapshot där man ser hur utomhustrenden förtjänstfullt kan kombineras med smakfullt elegans. På omgivningarna kan vi ana oss till att det inte är frågan om något storstadsfenomen utan snarare en rustikt lantligt stilinriktning, där varje del påverkar helheten. Lägg märke till campingbordet och stolarna i vintagenött 60-tals design. Korgarna med svamp antyder modern hälsoinriktad fritid medan ölburkarna och vinglasen pekar mer mot gammaldags avkoppling.
                          

Trendsetter i skogen

Den praktiska jackan i svenska arméns design m/59 (Ebbes Hörna Stadsmissionen, 25 kronor) är grunden i kostymeringen. Ett robust plagg avsett att fungera även under kärnvapenkrig. Många fickor med plats för handböcker, knivar och pluntor. Vi se antydan till fleece tröja under halsduken vilket pekar på att kallt väder inte hindrar ett modemedvetet överlevnadsproffs

Eftersom älgflugorna gärna förväxlar människor med ett visst partåigt hovdjur och därför med liv och lust ägnar sig åt att bita sig fast i hårbottnen och suga blod, är en hatt ( Ebbes Hörna Stadsmissionen 50 kr)  en nödvändig utrustningsattiralj, likväl som den skänker ett visst majestät över uppenbarelsen. Lägg även märke till hur byxbenen är instoppade i strumporna. Det ger en gracefull profil men har även den funktionen att det förhindrar fästingar att därstädes intränga. Två exempel på hur ändamålsenlighet och stil går hand i hand.

Denne dandy har även accessoar i form av ett durspel (Hohner Erica 80-tal - kännetecknas av en sträv ton och tydligt knappklatter - Auktionsverket 1250 kronor). Handklaver har sedan det uppfanns på 1800-talet varit ett väl beprövat sätt att locka till sig kvinnor (eller tvärtom) samtidigt som det sägs skrämma bort oknytt av allehanda slag.

Här är alltså en man som i sin person kombinerar Indiana Jones, Pettson och Calle Jularbo. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem modellen är, men som alla ser är det en man med full koll på nutida modetrender. Den något indolenta blicken antyder djup koncentration eller att det eventuellt inte är första vinglaset.

Höstmode med Sunkhörnan

Tjusig karl i elegant kostymering

Hösten är ju modets förlovade tid och eftersom detta även är en modeblogg brukar redaktören rota längst in i garderoben för att hitta något gammalt som - enligt vedertagen teori - då borde vara modernt snart igen. Ett enkelt och billigt sätt att var före sin tid.

Men reklamens lockelse har inte gått redaktören spårlöst förbi. Tidvis anfäktas han av habegär och lystnad efter grannlåt och bjäfs. Jo, köpgalenskapen slår ständigt sina vässade klor i bröstet på de mest försiktiga individer och flärdfullhetens makt är stor.

Att slita sig loss blir ibland en övermäktig uppgift t.o.m för en aktsam redaktör. Man får värja sig så gott man kan och försöka styra konsumtionsdjävulen i något så när acceptabla banor. Helst mot begagnat- och loppmarknadsträsket där elden oftast falnar och brinner ut vid åsynen av allt man verkligen inte vill ha i sitt hem.

Men, ibland hjälper inte de bästa intentioner utan man kommer hem något fattigare med en påse persedlar i händerna.

Kombinera det ovanstående med redaktörens sedan bandomen gamla passion för indianer och vildavästern-äventyr. Jag förläste mig på serietidningar och såg allt som sändes på teve (vilket var lätt eftersom det inte sändes särskilt mycket i den enda kanalen) och min mor förbjöd mig anlägga mohikanfrisyr långt innan punken uppfunnits


Nå, då irrar man runt i Myrornas, Emmaus och Röda Korsets katakomber av begagnade klädesplagg  i jakt på något elegant och plötsligt fanns den där!
Den där jackan som jag så innerligt ville ha för länge sedan. Som inte fanns i det lilla brukssamhällets herrekipering, eller ens i Karlstads pulserande modekvarter. Eftersom redaktören är barnsligt lagd och icke utan viss fåfänga slog han ( efter förvånandsvärt kort övervägande) till och befann sig som ägare av en fransjacka av klassisk modell.

Visserligen fick jag stå ut med syrliga kommentarer från den yngre generationen som menade att jag såg ut som en blandmissbrukande överårig hippie snarare än Buffalo Bill men sådant rinner av en redaktör som vatten av en anka. De är säkert bara avundsjuka. En fransjacka kan självfallet kombineras med vilket annat plagg, av vilken färg eller modell, som helst. Går lika bra vare sig det är frågan om svampplockning eller krogbesök. Smakfullt höstekiperad kan jag således gå ut och invänta kylan och mörkrets ankomst.

Att fransjackor är en säker stilmarkör och en magnet för det täcka könet kan vi för övrigt se i denna fascinerande produktion av danskt ursprung. 70-talet när det är som bäst.

Mina olympiska äventyr

Denna sommar var mitt mål att deltaga i de olympiska spelen. Eftersom mina resultat i friidrottsresultat i korpen (23.40 i diskus) inte var tillräckliga för att kvala in in till London fick jag nöja mig med Gutarnas Olympiad på Gotland. Visserligen betyder ordet olympiad tiden mellan två olympiska spel men det har aldrig bekymrat gotlänningarna som anordnar en olympiad med inhemska lekar varje år.

Intensiv koncentration innan första matchen

Cykelturen till Gotland borde vara tillräcklig träning för vilken idrott som helst. Men jag bestämde mig för att deltaga i det förnämliga bollspelet pärk, en gång uppvisningssport på de olympiska spelen i Stockholm. Nej, jag har inte rört en boll på 18 år men i detta sällskap ansåg jag mig trots detta kvalificerad för att göra ett inhopp.

Motståndarlagens matcher analyseras sakkunnigt

Min gamla förening satte med viss tvekan in mig i gubblaget. Det är en rutinerad samling herrar som ingående och mångordigt kan diskutera gamla matcher, taktik, regler och legendariska profiler inom sporten plus allt annat som för tillfället faller dem in. Själva utövandet av sporten anses mer som en perifer bisyssla.

 Tidsfördröjande taktik av Göteborgs kepsprydda atleter

Bollspelet pärk finns i två varianter. Frampärk och bakpärk. Bakpärken anses vara den lättare varianten och det sägs finnas personer som kan förklara både regler och poängberäkning. Jag tillhör inte dessa personer. Frampärken är dock i princip omöjlig att förstå - mer som någon slags rollspel. För att spela pärk behöver man som tur är inte begripa själva spelet. Om bollen kommer inom räckhåll skall man  i regel försöka slå iväg den så långt så möjligt. Det är med få undantag det bästa man kan göra. Om någon anses spela lågt och fult brukar hot om stryk, på dansen efteråt, öka höjden på bollarna.

Kompakt väntan på  en spelbar boll kännetecknade det göteborgska spelet

De gotländska idrotterna ingår inte i Svenska Riksidrottsförbundet utan har en egen förening där framför allt synen på doping skiljer sig. Det traditionella hemmabryggda dopingpreparatet är inte bara tillåtet utan användningen uppmuntras även. Den bruna grumliga drycken - med en smak liknande rökt korv - anses förbättra de idrottsliga prestationerna på ett i det närmaste mirakulöst sätt. Den
förvaras i plastdunkar vid sidan av idrottsplanen, för deltagarna att vid behov styrka sig med.

Årets sportmode med tredigt randig solbränna

Pärken Vänner från Göteborg har sedan urminnes tider (80-talet) deltagit i Stångaspelen. Insatserna har varierat från mediokra till direkt dåliga. Under storhetstiden på 80-talet lyckades laget dock vinna några matcher. Äldre spelare talar med rörelse och darr på rösten om dessa händelser. Speciellt under inflytande av dopingmedel.

Varje boll följs med spänd förväntan och stor sakkunnighet

Pärkens Vänner brukar inte vara speciellt taggade på träning, med när det är dags för match kan de sänka sig ytterligare några snäpp. Visserligen hade jag inte slagit en boll på nästan två decennier och tänkte närmast sitta på bänken och ge goda råd och anvisningar åt de spelande. Ett värv jag gärna åtar mig vare sig det efterfrågas eller inte.

Efter denna imponerande demonstration av kraft och spänst fick lagledaren utgå p.g.a. ryggskott

Men skadeläget och den kemiska balansen gjorde att det blev täta byten och jag fick titt som oftast ta plats på halvdriven till vänster. Bollen hamnar ytterst sällan där, det är bara några skeva bollar som man med gott samvete kan missa. Oskönt och händelsefattigt spel varvades med några spektakulära och underhållande missar. Hela laget underpresterade som i gamla tider och det blev tre raka förluster. På det hela taget en godkänd insats. Vi ägnade oss därefter helhjärtat åt doping.

Lagets nestor i karaktäristisk färggrann mundering

Då själva idrottandet inte tog all tid i anspråk kunde jag även ägna mig åt andra kulturupplevelser.

Husvagnar och dumper - Stämningsbild från Ronehamn

Det musikaliska inslaget är som alltid starkt på denna ö. Självfallet lyssnade jag till de gamla favoriterna Smaklösa. De är väl inne på sitt femte decennium som popband. Denna gång  överraskade de med att spela lite frijazz i 30 sekunder. Sedan lät det som vanligt. Gamla hitlåtar som Rune ifrån Rone följdes av nyare alster som Det regnar kor. Det går inte riktigt att beskriva med ord.......

Stilriktigt på ett lastbilsflak

Här har bandet i Kraftverks efterföljd satt på sig färgade glasögon för att kunna se publiken tredimensionellt

Alternativ solsemester

 Då ekonomin på grund av vissa större (och nödvändiga) inköp till hushållet blivit något ansträngd fanns inte finansiella medel till att hyra någon bil i år. Vad göra? I ett nostalgiskt skimmer drar jag mig till minnes forna tiders bravader då jag på två hjul och starka ben gled genom ett soldränkt landskap. Så vitt jag kom ihåg var det också billiga semestrar. Nåväl, en cykel har jag, ett gammalt tält finns väl på vinden och en sovsäck från 80-talet hittades ovanpå en garderob.

Tyvärr var tältet ihoprullat vått när det senast användes och således alldeles mögligt. Vi fick glädjas åt det vackert prickiga mönstret.

Nu återstod bara att intressera en mig närstående kvinna för en cykelsemester. Hälsorelaterade argument som poängterade sund livsföring och friskt friluftsliv blandades ekonomiska och miljömässiga resonemang. Kulturella fraser om långsamhetens lov, Sverige ur ett annat perspektiv, kombinerades med försåtliga instick om sambandet mellan cykling, fettförbränning och snygga vadmuskler. Väder, topografi, avstånd och liknande petitesser utelämnades sorgfälligt. All min argumentationsteknik och övertalningsförmåga användes i detta projekt

Snygg svartcamping med sjöutsikt i Virserum

Efter några veckors bearbetning var planerna klara. Några prisbilliga väskor, luftmadrasser och en oduglig pump inköptes på Biltema och vi gav oss av genom Mellansverige med Gotland som mål.
Eftersom vi ville undvika hårt trafikerade trafikleder blev det ett sicksackande på småvägar genom framför allt Småland. Ett ganska stort, backigt landskap som sommaren 2012 framför allt kännetecknades av skyfall och översvämningar.
                           

Två överlastade cyklar på knottrik badplats nära Ambjörnarp

Röd stuga med vita knutar under inflytande av entropi

Efter att ha tältat i kylslagna knottbuskage några nätter  övertalades jag av min medresenär att  investera delar av vår begränsade reskassa i ett rum på ett vandrarhem. Känslan av geografisk forskningsexpedition fick därmed ge vika och en nästan lyxig atmosfär infann sig..

Charterfeeling...nästan i alla fall

Lokala delikatesser förtärdes i stora kvantiteter. Ibland hade vi t.o.m. tillgång till spis och kunde värma maten. Redaktören med tillreder med van hand kroppkakor samt provsmakar ett för måltiden lämpligt rosévin
                                        

Det är märkligt hur annorlunda allt blir när man ser det från cykelsadeln. Ett helt annat Sverige gör sig synligt.

Träden tycks använda sig av en aggressiv expansionspolitik på husens bekostnad

Ibland har jag klagat över hur det ser ut i min stadsdel. Jag skall sluta med det.

Inte så lite Tjernobylkänsla i en del samhällen

En hel del nya geografiska kunskaper fick vi efter vägen. Ställen man inte hört talas om och ställen man hört talas om.

Mina fördomar om Stureplan stämde inte alls överens med verkligheten

Självfallet var denna resa inte utan konstnärliga intryck. i Påskallavik (fint namn) hittade vi följande alster

Överdimensionerad dam med generösa former

Hotande jätte i skogsbrynet

Magnifik cementstaty med många tolkningsmöjligheter

Småland har, med viss konkurrens från Norrbotten och Västergötland, de kanske mest fantasifulla ortsnamnen i Sverige

                                                           

 
Här har vi en fotografisk konstbild som jag tänkt kalla ”Kärnkraftverk genom smutsigt fönster i hällregn”.

Kärnkraftverk genom smutsigt fönster i hällregn

Efter en rad häpnadsväckande upplevelser på Gotland som kommer att redovisas i nästa inlägg vände vi åter mot Småland och trampade hemåt.

Backiga grusvägar omgivna av träd, träd och åter träd finns det gott om i Sverige

Eftersom gud lägger en skyddande hand över dårarna lyckades vi komma för sent till alla skyfall och såg endast översvämningarna efter dem. I gengäld plågades vi av en enveten motvind som vi var nödgade att motverka med frekventa choklad- och pilsnerstopp. Till slut närmade vi oss dock västerhavet igen. Dags att fira rejält.

Fortfarande steg vattnet i Emån. Roddbåtar syntes förtöjda i verandorna.

På systembolaget i Hyltebruk stegade jag morskt fram till föreståndaren och begärde det dyraste och finaste rödvin som utskänkningsstället kunde tillhandahålla, i tetrapack. Vi fick då ett prima sydafrikanskt vin för 59 kronor litern. Som försäkrades, skulle passa utmärkt till  pilsnerkorv, oliver och bröd med mjukost vilket var vad vi hade att celebrera kvällen med.
                                      

Festligt firande av återkomsten till Västkusten

 

Tre veckor och 120 mil efter starten rullade vi fram till Gyllen Prags uteservering och beställde en panerad ost med  extra potatis som sköljdes ned med antal Staropramen.

Vårstädning - ett husligt äventyr

                      Något försenad kommer här en spännande redogörelse över årets vårstädning.

        En strategiskt placerad tvätthög

Redaktören är på intet sätt emot städning som företeelse. Tvärtom, jag ger gärna goda råd och anvisningar åt vänner och bekanta. Själva det praktiska utförande är jag dock mer skeptisk inför. Det krävs en viss tid av begrundan och kraftsamling innan brytpunkten är nådd och jag griper till verket och får något gjort.

 Tyvärr är min psykiska och fysiska förmåga så beskaffad att jag gärna avbryter företaget innan jag är helt färdig. Dammsugare blir ståendes mitt i rummet, sopborstar lutas mot köksbord och vattenhinkar och skurtrasor står som monument över en förbrukad handlingskraft.

Att attackera något ovanligt mål kan dock sätta igång inspirationen. Garderobsinventering gjorde jag ifjol med många intressanta fynd. Bokhyllan sorterade jag härom året och skafferiet är genomgånget. Vinden vågar jag mig inte på än. Så vad återstår?

Den sorterade bokhyllan

Det finns emellertid en sägenomspunnen plats i varje lägenhet, en plats som endast städas vid speciella tillfällen av särskilt djärva personer. Denna plats existens förträngs vanligtvis men fasansfulla historier om vad som där uppenbarat sig sprids gärna av de dristiga som utfört sådan städning. Förmodligen för att avskräcka andra och själva framstå som unika våghalsar

Denna vår bestämmer jag mig följaktligen för att städa bakom spisen.  Något som jag under flera decenniers boende i lägenhet aldrig gjort ( jag har aldrig behövt flyttstäda eftersom alla lägenheter jag flyttat ifrån  av någon outgrundlig anledning skall helrenoveras eller rivas) .  Eftersom ingen detalj inom städningens konst bör vara förborgad är det alltså dags att ta sig an detta göromål.

Oförvägen som jag är skrider jag till verket utan skyddsutrustning och prövar att med kroppskrafter bända bort spisen från golvytan. Vilket till min förvåning går mycket lättare än jag trodde eftersom det sitter små hjul fiffigt placerade under spisen. Om det hade jag faktiskt ingen aning.

Spisen svängs åt sidan, "Sesam öppna dig". Liksom upptäckarna av Pompeji och Herculaneum en gång i tiden finner vi en plats där tiden frusits.  Brödbitar, kapsyler, ärtor, bönor, en säkerhetsnål, vitlöksklyftor, piller, kvitton (från 2003), några kubikcentimeter okänd substans och toppen av en trumpinne (det måste ha gått vilt i köket till någon gång). Alla upptänkliga pastasorter tycks här även ha funnit en sista viloplats och även något som såg ut som friterade insekter, vilket det vid närmare undersökning också var (Attagenus pellio eller pälsängerlarver) .

Vad man kan finna bakom spisen

Nu börjar orken att tryta och jag är nära på att ge upp när det ringer på dörren och en mig närstående kvinna gör entré. Jag vacklar på fötter och fortsätter lite håglöst torka när hon pekar mot kylskåpet och menar att jag, när jag ändå är igång även kan gör rent under det. Jag hade inte fattat att det fanns ett utrymme även där. Men jag ryckte snabbt bort gallret och hittade en annan skattgömma. En tidtabell från västtrafik, mer pasta, smågodis och pälsängerlarver (döda).

Tidskapsel under kylskåpet

Nu flög fan i mig och jag gick lös även på ovansidan av spisen och spettade lös lite avlagringar med gott resultat.  Plattorna var dock allt för korroderade för få i anständigt skick.

 

Även kaffebryggaren fick sig en duvning, det var ju ett tag sedan, och blev om inte vit så åtminstone vitare.


                                                    

Under tiden hade den resoluta kvinnan tagit sig för att tvätta fönstren i vardagsrummet. Min bestämda åsikt har varit att fönster inte behöver tvättas. Jag bor ju i Göteborg.  De ständiga regnen och hårda västvindarna borde i rimlighetens namn göra att ingen smuts kan fastna på rutorna.

Ack, vad jag under många år bedragit mig. Helt plötsligt var himlen inte så jämngrå. Konturerna klarnade och den spirande grönskan kunde skönjas. Hade jag vetat att det var så fint väder ute hade jag nog inte ens kommit på tanken att städa. Någon gång per decennium bör alltså fönster putsas. Alltid lär man sig något nytt.

Även hallen rengjordes och rensades. Tvätthögarna och alla saker som förhindrade passage försvann. Vart tog det vägen?

Naturligtvis lagrades allt i det rum som inte städades. Ett förråd för tvätthögar, instrument, väskor, kartonger med pryttlar,  sportutrustning och skodon. Den delen av lägenheten får bli nästa vårs projekt. Alla 73 kvadratmeter kan inte städas vid ett och samma tillfälle. Någon måtta får det faktiskt vara.