måndag 4 april 2016

Sunkhörnan allt mindre sunkig


Man i sin bästa ålder filosoferar över djupa livsgåtor
 Jag borde egentligen byta namn på bloggen eftersom jag blivit så ordentlig på senaste tiden. Stil och snits i hemmet och knappt någon sunkighet alls. Som synes härskar ordning och reda i min gubbhörna där jag i lugn och ro kan förfasa mig över tidens förfall och sedernas förflackning. En tid som arbetsfri gör det möjligt att flytta bråte från en plats till en annan och sortera bort de mest onödiga beståndsdelarna i hemmet.

Kastrullen innehåller makaroner från igår (eller förrgår om det skall vara så noga)

Till och med i kylskåpet är det en närmast overklig organisation av ting. Både livsmedel och dryck i tillräcklig mängd. Surströmming, sill, ägg, smör och ost vad mer kan man begära. C-vitaminbehovet tillgodoses av citronen som med fördel kan skivas och läggas i groggen. För säkerhets skull har jag genom en färjtur även passat på att bunkra pilsner inför vårens ankomst och stuvat in backarna under bokyllor och möbler. Allt är således frid och fröjd i en aning mindre sunkig hörna
Som en motvikt till det nutida ölnörderiet inhandlades några backar billig pilsner

lördag 5 mars 2016

Lokalbesvär

Nu för tiden är det allt för mycket ordning och reda i hus och byggnader. Om man händelsevis vill slå på trumma , man ge sig den på att det är någon som klagar. Eftersom redaktören tycker om att föra ett fasligt oväsen på kvällarna har han därför haft tillgång till en lokal där det varit möjligt att föra ett fasligt oväsen. Denna lokal som han delat med andra, har med tiden antagit en form som passar Sunkhörnans redaktör alldeles utmärkt. En tydlig bild av hur ordnat kaos är en mäktig bundsförvant i skapandet av funktionella rum.

Nordvästra hörnet av lokalen
 Tyvärr har det av olika omständigheter blivit nödvändigt att flytta och jag passar därför på att dokumentera den ändamålsenliga lokalen i befintligt skick. Ett varsamt utnyttjande av ytor och höjd har skapat en intressant installation där form och funktion samarbetar på ett eklektiskt vis. 


Vy från dörren
Spänningen mellan olika material och former skapar ett enhetligt kaos som förebådar kreativa utbrott.

Trumhörnan där oväsen frambringas under repetetiva former
 Tyvärr måste all denna skönhet förflyttas nedåt i två våningar. Ett projekt som kräver omsorgsfull planering och ett målmedvetet springande i trappor. Befrämjande för både intellekt och kondition.
Ordning och reda i förrådshyllan
 En ganska fantastisk hylla där motsättningen mellan system och kaos verkligen åskådliggörs. Frågan är om det går att återskapa allt eller om en nyordning är nödvändig.
Takhöjden tillåter ett praktiskt loft som kan fyllas med bra-att-ha material
Då golvutrymmet är minimalt behövs kreativa lösningar för att få plats med allt. Staplandet som vetenskaplig princip löser de mest grundläggande problemen och ger en estetisk touch åt installationen.

Prunkande grönska i fönstret bidrar till gemytet
Hur framtiden för denna kombination av förråd, verkstad och replokal ser ut hoppas jag kunna återkomma till.

torsdag 11 februari 2016

Sunkroman 3





Resten av det första kapitlet av en Djävul i Göteborg. En sunkroman i vardande,
Darius har fått ett erbjudande av Lucifer och firade det genom att dricka allt för många öl på sin stamkrog Nimrods

Masthugget någonstans i närheten av Darius bostad



Väckarklockan ringde eller snarare pep med ett särskilt obehagligt ljud. Någonstans på andra sidan jordklotet hade vitrockade forskare  i ett laboratorium utforskat den mänskliga hjärnan och lyckats identifiera och isolera de frekvenser och ljudvolymer som störde kroppen, så att vidare sömn blev omöjlig. Dessa rön kombinerades med robust teknik och elektroniska finesser till en väckningsmekanism som skulle kunna få den mest inbitne sjusovare på benen.

Just en sådan klocka hade Darius på sitt nattduksbord. Dock var det ytterst sällan han hade den inställd på väckning och såvitt han kom ihåg, hade han inte gjort sig det omaket natten innan heller. Å andra sidan var det en hel del han inte kom ihåg. Pep gjorde den  i alla fall och pipandet övergick till ett tjutande samtidigt volymen stegrades allt eftersom. Darius energiska vevande med handen mot klockan fick bara som resultat att den for i golvet och där fortsatte sitt
ylande under sängen.

Med ett grötigt stönande vacklade Darius ur sängen och trampade omedelbart på ett kassettfodral, hans undanmanöver gjorde att han körde den andra foten i ett stolsben varvid han fick användning för några korta men kärnfulla svordomar som han upprepade ett antal gånger. Han gick ned på knä och rotade under sängen, vispade fram några ordentliga dammråttor som upplöstes och framkallade ett rejält nysningsanfall. Med tårades ögon fick Darius till slut fram väckarklockan och lyckades stänga av den, utan att slänga den i väggen, vilket han egentligen ville, men i slutändan var för feg eller snarare för snål för.

Darius stod därefter stilla ett tag och försökte samla tankarna. Huvudet surrade och omvärlden tycktes vibrera. Han rekonstruerade gårdagskvällen så gott det nu gick och förstod av sitt tillstånd att han stannat kvar alldeles för länge på Nimrods Kök & Bar. Han erinrade sig med en rysning de nya lån han tagit och hur han under alkoholens inflytande skroderat om sitt jobb och de stora pengar som var på ingång. Han stönade högt för sig själv.

Nu slogs han av tanken på sitt sammanträffande med Lucifer och kisade mot väckarklockan. 07:37 lyste emot honom. Hade han verkligen ställt den i natt? Underligare saker hade ju hänt. Fortfarande i kalsongerna gick Darius ut i det minimala köket och satt på kaffevatten och tog upp en cigarett ur ett tillknycklat paket som låg på bordet. Han tog tre bloss, hostade ihåligt och fimpade i en kaffekopp.

Frukosten i övrigt bestod av en skiva hårt bröd utan smör. Det mesta saknades i Darius sorgligt tomma kylskåp. Kaffet var även det på upphällningen. Darius hällde en skvätt av det kokande vattnet rakt ned i snabbkaffeburken i hopp om att lösa upp resterna som satt fast längs ned (kaffet var för övrigt av märket Gold Star som var känt för att vara hälften så dyrt som övriga märken men i gengäld smakade som brända bildäck. Få människor köpte det mer än en gång. Darius tillhörde detta fåtal) . Darius tog en klunk direkt ur burken av den oaptitliga brygden och brände sig på läpparna, när han hörde ett bilhorn signalera på gatan utanför sitt fönster.

Kanske parkerade Lucifer här med sin Mercedes?
                                           

När han tittade ned från sitt fönster såg han en glatt vinkande Lucifer stiga ur en Mercedes nere på gatan.
– Jag skall bara borsta tänderna, så kommer jag, kraxade Darius och gestikulerade för att visa denna handling.

Darius såg sig själv i spegeln på toaletten. Under stänken av tandkräm urskilde han ett glåmigt ansikte av en man nedre medelåldern med obestämda drag. Oklippte sedan ett antal månader och orakade sedan ett antal dagar. Det tycktes ligga en aura av besvikelse över hans alldagliga utseende. En besvikelse över att livet inte blivit som han fantiserade och faktiskt trott när han var i de sprudlande tonåren. Alla de obegränsade möjligheterna som funnits hade på något sätt gått honom förbi och han fann sig för det mesta stå vid sidan om.

Han hade naturligtvis börjat inse att hans talang och begåvning var tämligen begränsad men värjde sig ändå tappert vid tanken. Med beundransvärd envishet hävdade han, åtminstone för sig själv, att bara han fick en chans skulle han nog visa dem. Vilka ”dem” var visste han inte riktigt men där ingick släkt och vänner och förmodligen större delen av det svenska folket. Att han inte var guds gåva till mänskligheten kunde han nog stå ut med. Men att bara en enda gång få stå i rampljuset och få en smula uppmärksamhet. Ja, kanske till och med beundran, skulle göra resten av livet lite lättare att genomleva.

Darius formella meriter var ingenting som imponerade på arbetsförmedlarna. Visserligen hade han haft ett stort antal arbeten men i gengäld var tiden han innehaft dem desto kortare. Några utbildningar hade han även börjat på men inte fullföljt. Han hade arbetat på sjukhus, begravningsplatser, skolor, industrier och kontor. Han hade varit bartender, vaktmästare, försäljare, städare, discjockey och montör. Han hade klippt häckar, bytt blöjor, byggt scener, målat väggar och lagat mat och dragit kablar. Han hade jobbat åt kommunen, stora bolag, mindre firmor och till och med startat ett eget företag en gång. Likväl var och förblev han en klåpare, eftersom han ständigt hade tankarna på annat håll. Han hade sömngångaraktigt utfört sina förpliktelser. Ibland mindre bra men oftare direkt illa.

Vad han än höll på med kändes det som om han bara väntade på att något annat, något större, bättre skulle hända. Hittills hade hans väntan varit gagnlös. Tvärtom verkade hans lycka vara i nedan och saker och ting blev bara värre. Visserligen hade Darius inte reflekterat så mycket över Lucifers erbjudande men han var helt klart smickrad överta någon med en visst anseende hade lagt märke till honom. Han hade förstås inte tänkt anta erbjudandet. Genom film och litteratur hade han fått fingervisningar om att sådana förslag alltid brukade ha en hake. Men det var moraliserande berättelser från en annan tid, resonerade han. Som saker och ting utvecklade sig blev det allt svårare att bortse från fördelarna.

Efter att med tandborsten i handen stått och funderat en stund över sitt hittills genomlevda liv framstod erbjudandet från Lucifer som en ”skänk från ovan”. Nej, det var definitivt inte rätt ordval. Darius log lite förläget mot sin spegelbild. En ”skänk från nedan” lät inte heller bra. Men en skänk var det i alla fall, en chans att för en gång skull göra något betydelsefullt. Vad det nu kunde tänkas bli.

Darius invändningar bleknade bort och möjligheten att äntligen visa ”dem” vad han dög till gjorde honom förväntansfull. Sedan kunde han ju alltid avbryta åtagandet. Hittills hade han inte varit långvarig på någon plats så det skulle nog ordna sig med den saken, resonerade han.
Ett hörn hos Darius?

När Darius kom ut från toaletten stod Lucifer redan i vardagsrummet och såg sig intresserat omkring. Darius blev en smula orolig vid tanken på att han tydligen måste ha glömt att låsa dörren efter hemkomsten (alltsedan den gången han överraskade en karl i färd med att bära ut hans stereo hade han en ,på gränsen till fobi liggande, benägenhet att ständigt känna efter om dörren var låst).
– Intressant, sade Lucifer och petade med sin käpp bland travarna av böcker, tidskrifter, dvd-fodral, cd-skivor och annat som upptog alla avställningsytor i rummet.
– Det var ett tag sedan jag städade, urskuldade sig Darius samtidigt som han drog en T-shirt med ett urblekt reklamtryck över huvudet.

– Oh, jag menade inte så, jag menar att det är sällan man ser en man med så breda intressen. Han böjde sig ned och studerade en trave.
– Här finns Tin-Tin, Gustav Fröding, Skogsliv vid Walden, Carl Barks,  och……..Lucifer petade på ett dvd-fodral där en storbystad blondin utan kläder utförde handlingar som endast nödtorftigt doldes av en etikett med aktörernas namn.
– Jag trodde inte det skulle bli någon husesyn, muttrade Darius surt och plockade lite tafatt bland högarna för att dölja det mest komprometterande.

– Ursäkta, det var inte meningen att tränga sig på. Jag är bara uppriktig överraskad av din allmänbildning och dina intressen. Det här stärker mig i min uppfattningar jag funnit rätt person. Lucifer avbröt sig och studerade ett bokomslag närmare.
– Desmond Morris: Den nakna apan. Den var det länge sedan jag såg. Intressant teori, men helt fel förstås, tillade Lucifer med ett så brett leende att flera guldtänder blottades.
– Han hade glömt själen, en viktig beståndsdel i det mänskliga, inte sant? Lucifer såg på Darius med glittrande ögon.                                                                                                         

– Jag vet inte så noga, svarade Darius förvirrat och lyckades skjuva ned en trave blandade skivor och tidskrifter i golvet samtidigt som han hoppade på ett ben och försökte komma i sina byxor.

– Nåja köttets begär är förstås inte att förakta, jämkade Lucifer och petade med käppen på ett omslag med ett flertal människor inbegripna i gymnastiska övningar.
 – Men se här! Brandenburgkonserterna, inte illa. Fasligt vacker musik, lite pompöst kanske, men ett tydligt tecken på smak. Lee Clayton, Gunnar Wiklund och Ali Farka Touré, jo, jag tackar. Var det inte det jag sa. En man med breda intressen.

– Hm, calypso, dragspel och elgitarr. Till och med en blåsorkester från Makedonien, ja, man skall ju känna sina fiender, inte sant, tillade Lucifer med en blinkning. Darius förstod ingenting men var glad åt att samtalet bytt riktning.

– Trivs du här? frågade Lucifer? Något större kanske? Lucifer var redan ute i hallen.
Eftersom denna nedgångna hyreslägenhet i Masthugget var det enda Darius ägde hade som någon annan kunde tänkas eftertrakta, sparkade han omedelbart bakut.
– Jag trivs här och har definitivt ingen lust att flytta. Billig hyra nära centrum (och Nimrods kök & Bar men det sa han inte).

– Nåja, du kanske ändrar dig. Vi får fixa till det här sedan, göra det mer representativt, renovera, tapetsera och bygga ut. En balkong kanske? Det går att hänga på.
Han öppnade ytterdörren och steg ut i trapphuset.

Darius ryckte till sig en kavaj, steg i sina sandaler och hastade efter.
– Nå, då är vi på väg. Förresten i fortsättningen kan du kalla mig Lucien för det är faktiskt mitt namn. Åtminstone nu för tiden. Lucien småtrippade nedför trappan och nynnade ordlöst på en melodi som Darius väl kände igen men inte kunde placera.

– En skönhet inte sant, Lucien såg stolt på sin Mercedes som sannerligen inte var av senaste årsmodell. Ålderstigen och sliten stod den helt regelvidrigt parkerad halvvägs upp på trottoaren.
– Mer än femtiotusen mil och går som en klocka, aldrig en anmärkning hos besiktningen. Tysk kvalité in i minsta detalj och jag skall säga dig en sak, fortsatte Lucien och såg förtroendefullt på Darius. Sådana bilar görs inte längre.

– Nej det är skit med det mesta nu för tiden. Darius var glad över att de kom in på ett ämne han förstod sig på och hade åsikter om.
– Jajamän, svarade Lucien. Där slog du huvudet på spiken, men det skall vi ändra på, inte sant?

Lucien log återigen på det där sättet som fick Darius att känna sig lite obehaglig till mods. Han studerade den lille mannen närmare där han gick runt sin bil och pekade på detaljer med sin spatserkäpp. Han var som sagt var under medellängd, lite tunnhårig med ett centraleuropeiskt utseende. Hans begynnande fetma doldes under en säckig kostym i något slags brungrått tyg. Under kavajen hade han en randig slipover och en blekgul skjorta. Slipsen hade han tydligen inte haft tid att ta på sig eftersom den hängde ut ur kavajfickan. Ett par snedgångna skor fullbordade uppenbarelsen.

Det kunde inte undvikas att Darius kände sig en smula oroad. Mannen såg definitivt mer ut som en östeuropeisk bilförsäljare snarare än som en potentat med viss makt. För intet i världen skulle dock Darius våga ge ord åt sina farhågor men det behövdes heller inte eftersom Lucien förekom honom.
– Jag föredrar att leva lite inkognito, som man säger. Kunna smälta in i olika miljöer.. Det har inte alltid varit så, men nu för tiden har jag funnit det bekvämast att arbeta i det tysta. Fast när det behövs kan jag förstås byta klädsel. Och skepnad.

– Du får förstås gör som du vill, men en viss uppsnyggning skulle jag nog rekommendera, sade Lucien och granskade  Darius uppifrån och ned.

– Strumpor, sade han sedan. Ingen gentleman går utan strumpor på kontoret. Tanit kan vara lite kinkig när det gäller sådana saker. Men det ordnar sig det finns en väska med lite kläder i baksätet, ifall jag skulle vara tvungen att åka iväg hastigt. Där finns även en rakapparat som du kan använda medan vi åker. Det kommer att underlätta om du gör ett gott intryck på Tanit, utan henne klara vi oss aldrig. En pärla är hon den kvinnan. Fast lite vass ibland, tillade han lite tystare. Ja, faktiskt så tyst att Darius inte hörde det eftersom han fått igång rakapparaten.

Med vaneförarens handlag och en viss nonchalans mot trafikregler lotsade Lucien sin Mercedes ned för berget via Fjällgatan mot Linnégatan. Darius hade fått på sig ett par gröna strumpor och försökte få bort skäggstubben med de åldriga bruna rakapparaten han hittat i väskan.
– En Braun håller i evigheter, Luciens stämma överröstade med möda apparatens surrande. Darius sträckte på sig och försökte granska resultatet av sina ansträngningar i backspegeln men gav upp. Han drog sina fingrar genom håret och bestämde sig för att morgontoaletten var avslutad.

Färden gick mot Järntorget som återigen var avstängt för gatuarbeten.
– Titta, här gör dom om, lägger nya spår och ny asfalt. Titta vilken grävskopa. Riktigt utstrålar kraft. En vacker syn. Lucien lät glad som ett barn över att se allt arbete och inte alls irriterad över att få åka en omväg.
– Du förstår, ända sedan jag var liten , och det var ganska länge sedan, har jag älskat att se på gatuarbeten. Det är något djupt fascinerande över människans ansträngningar att få vägnätet att fungera.

– Tänk, jag har nästan anat något i den stilen, muttrade Darius medan de skakade över några provisoriskt lagda järnplåtar mellan röda koner och plastband. Efter ett antal kringelkrokar närmade de sig trots allt centrum och vid Domkyrkan svängde bilen in på en tvärgata och parkerade på det sättet Lucien hade för vana att parkera på.

I närheten av Domkyrkan........
                                     
Fortsättningen på detta kommer att publiceras på http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg

tisdag 9 februari 2016

Sunkroman 2

 Förra inlägget bestod av inledningen till en sunkroman under produktion. Blir den klar eller inte? Tja, vem vet. Omslag och baksidestext behövs förstås. Här kommer ytterligare ett avsnitt....

Ett möjligt omslag? Naturligtvis under pseudonym
Förslag till baksides text:
 Om man är halvgammal och misslyckad är det svårt att motstå ett fördelaktigt erbjudande. Även om man misstänker att det innehåller ett förbund med lägre makter..

Att Lucifer går omkring som en vanlig konsult på gatorna i Göteborg och letar efter en ersättare på lokalkontoret är kanske inte så konstigt. Darius är van vid tillkortakommanden och gissar att det bara blir ett tillfälligt gästspel i den nedre maktsfären. Eventuellt finns det konkurrerande firmor som kan sätta käppar i hjulet och troligtvis finns det en hake någonstans, det brukar göra det. Vad vill egentligen den paranta sekreteraren Tanit, som verkar sitta med alla kort i handen. Hur skall Darius använda de krafter han fått?

Går det att avsluta anställningen i förtid eller är man fast där i evighet. Det brukar lösa sig med tiden, så småningom brukar arbetsgivarna komma på vilken komplett klåpare Darius är och ge honom avsked på grått papper. Allt kommer att att återgå till det normala. Eller kanske inte. Mörksens makter vet man inte var man har.


En Djävul i Göteborg 2.
Darius har fått ett erbjudande av Lucifer


Det var frågan om ett ganska enkelt arbete som dock krävde en kapabel person. Lucifer hade av Darius utlåtande förstått att han stod inför just en sådan person. Det hela var inte så komplicerat. Han hade ett mindre kontor som behövde skötas om. Eftersom han hade haft sin plats ganska länge var det nu dags att trappa ned och börja tänka på pensionen.

– Vad är det för typ av kontor? undrade Darius en smula förbryllad men ändå smickrad. Det var sannerligen inte var dag han blev erbjuden ett arbete.
– Åh, ett slag konsultjobb, svarade Lucifer. Du ger utlåtanden och yttrar dig om olika frågor, kanske får du till och med planera något. Det beror förstås på uppdragets art. Bekymra dig inte om det i det här stadiet. Du är som klippt och skuren för jobbet och sätter dig snart in i det.

Darius tänkte förstås inte för en sekund ta jobbet. Det verkade alldeles för ansträngande och då skulle han inte längre vara en missförstådd konstnärssjäl utan en gråtrist kontorsråtta med fnasig hy, gamnacke och musarm. Nej tack, någon stolthet hade man ju. Men samtidigt var det ju förstås det där med pengar. Den kroniska pengabristen tärde på nerverna.

–  Vad skull det det kunna bli frågan om för lön, funderade Darius, tydligen högt eftersom Lucifer nämnde en summa som fick Darius att haja till.
–Till att börja med förstås, den kan ju komma att justeras när du blir varm i kläderna. Det finns tabeller och tariffer för sådant, men det fixar Tanit, sade Lucifer glatt.

– Tanit? undrade Darius.
– Din seketerare, har jag inte nämnt henne? Utan Tanit skulle firman falla samman som ett korthus, sanna mina ord, en pärla är hon den kvinnan, utropade Lucifer.
– I morgon , prick…..Lucifer konsulterade ett rejält fickur med en mängd visare i olika storlekar som alla tycktes ha egenheten att gå moturs.
– Skall vi säga sju, eller kanske hellre åtta. Jag kommer och hämtar dig. Nu måste jag avvika, mycket bestyr och ärenden så här i slutet av perioden. Men vi stressar aldrig. Det är inte bra för kroppen, skrockade han och försvann med raska steg runt hörnet av kyrkogatan. Hans steg ekade mot stenläggningen men upphörde sedan plötsligt och det blev tyst.
Darius stod länge kvar och funderade på vad han hade upplevt. Han upptäckte att han fingrade på ett visitkort som han tydligen hade fått utan att han tänkt på det.

Lucien Lefebre Konsult, stod det. Ett telefonnummer, en adress i centrala stan och även en e-postadress. Alltsammans i ett gammaldags och lite sirligt typsnitt. Han stoppade kortet i kavajens bröstficka och lufsade långsamt och full av tankar hemåt. Han motstod länge alla lockelser men trakten av Tredje Långgatan kunde han dock inte hålla sig längre utan slank in på Nimrods för att få sig en öl.


Någonstans vid Långgatorna?

Vid baren hängde som väntat hans vänner Alert, Sölve och några andra välbekanta gestalter. I övrigt var lokalen glest besatt. Nimrod själv stod bakom disken och tappade upp öl.
– Det finns ingen solidaritet längre, gastade Alert med en röst som tydde på att han varit på plats en längre stund.
– Den senaste plattan är ytterligare ett steg ned i kommersialismens träsk, fortsatte Sölve.
– Det finns tamefaen inte en svensk författare som kan skriva en vettig mening längre, kved Engels som också var med.
– Det finns ingen rättvisa längre, röt Alert något högre än tidigare.
– Den digitala ljudbilden gör mig spyfärdig, pustade Sölve.
– Inte sedan Strindberg eller åtminstone Söderberg har någon kunnat formulera något väsentligt, pustade Engels.
– Det finns ingen politik längre, trumpetade Alert vars ansiktsfärg nu var i stigande.

Alla (utom Alf som med tom blick och en dregelrand i mungipan satt helt tyst på en stol) pratade i munnen på varandra och ingen lyssnade nämnvärt på någon annan. Diskussionen och diskussionsämnena i den mån det kunde anses vara sådana förvånade inte Darius. Det var samma gamla tugg som vanligt, på samma sätt som det brukade vara, vid den här tiden på dygnet, i den här lokalen. Han hade hört det förut och liv och lust deltagit i liknande meningsutbyten.

– Är det någon som kan sponsra mig på en öl, avbröt Darius.
Alert såg misstänksamt på honom
– Är inte du redan skyldig mig tvåhundra från i fredags?
Sölve tappade tråden och fånstirrade rakt fram medan Engels malde på om sina älskade författare.

– Jag har fått jobb, sade Darius lite nonchalant och studerade ölpriserna på griffeltavlan. Så numera är jag en hårt arbetande skattebetalare som väntar på första löneutbetalningen.
Lite överdrifter skadar aldrig i en förhandlingssituation, resonerade Darius.

Alert och Sölve stod tysta och granskade Darius liksom för att smälta den här överraskande upplysningen. Fortfarande hördes klirret av disk inifrån köket, mumlet av röster längre ned längs bardisken och lågmälda arabiska schlagers hördes från högtalaren.
– Stig Dagerman han kunde åtminstone……, slutade Engels och såg sig förvirrat omkring
– Det var som fan, utbrast till slut Alert med sin sedvanliga tordönsstämma. Undrens tid är inte förbi!
De omgivande nunorna sprack upp i glada leende. Något att fira gjorde drickandet mer uppsluppet.
– Chefen! En stor stark och en whisky här till min vän som just  blivit anställd.
– Det är en sorts provanställning, försökte Darius lite tafatt.
– Ett jobb, det trodde man väl aldrig!
– Det är inte helt klart än, sade Darius med lite mattare stämma.
– Se, så, tag dig en jävel , det här måste firas.
– Skål bröder!
De turades om klappa Darius i ryggen och gratulera honom till hans nya ställning.
Nimrod expedierade rutinerat en våg av nya beställningar allt medan sällskapet berättade anekdoter om arbeten som de någon gång innehaft. Utom Alf som druckit färdigt för kvällen och kämpade med att hålla sig på rätt köl.

Darius kastade i sig en whisky, sköljde ned den med öl och världen visade sig återigen från sin bästa sida. Goda vänner, starka drycker och en till synes obegränsad kredit. Vad mer kunde han begära av livet och vad morgondagen beträffade så……..

 Hela jävla romanen finns på: http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg

måndag 1 februari 2016

Sunkroman 1.


Aldrig har jag haft så mycket att göra som under tiden som arbetslös. Man kan ge sig in på de mest tidsödande och hopplösa projekt utan eftertanke och fastna i timmar och dagar. Jag har till och med städat och rensat ut bröte ur sunkiga boplats. En myckenhet av dragspelande och plinkande på diverse instrument har jag hunnit med samt börjat måla gräsliga tavlor.  Efter ett visst sökande i lådor och skåp, både analoga och digitala hittade jag även en gammal roman som jag började på för sisådär femton år sedan. Den var sannerligen inte bra, men skam den som ger sig, det är bara att sätta igång igen. Kanske hinner jag att slutföra den innan jag är tvungen att ge mig in i grottekvarnen igen.

En invasion av dragspel
Eftersom det inte blivit så mycket sunkhörneinlägg på sistone blir det därför en följetong av sunkromanen med arbetsnamnet En Djävul i Göteborg. Vi börjar med inledningen:

                                                               1. Erbjudandet
 
Sommaren vägrade fortfarande att ge med sig. En envist skinande sol hängde kvar på en trotsigt blå himmel långt in i september. Semestrarna var för länge sedan slut och endast en och annan förvånad turist drällde omkring i havsbandet. För de som slutat tro på almanackan gick havet fortfarande att bada i, men stränderna låg ändå förunderligt öde. Krögarna studerade misstroget himlen och lät uteserveringarna vara dukade.
   
I hamninloppet gled stora stim av tjockläppad multe omkring och retade sportfiskarna. En pelikan hade rapporterats av en yster ornitolog och i tidningarna försäkrade helt normala människor att de sett en känguru. Sverige var ur gängorna och det tjugoförsta århundradet rusade på i expressfart.

På kajerna strövade de arbetsfria runt. Kaffeserveringarna var fyllda av studenter, understödstagare och föräldralediga. På bänkarna vid vattnet intog kulörta alkoholister rusdrycker och samspråkade med raspiga stämmor. Vid lunchtid kom kontorsfolket med inplastade baguetter och droppade majonäs på byxorna. Trutarna på lyktstolparna registrerade noggrant all förtäring och gjorde sannolikhetskalkyler. Då och då lättade de från sina upphöjda positioner och prövade lyckan.

En kontinental dåsighet rådde. Luften tycktes som mättad med dofter från sydliga nejder samtidigt som alla visste att höstens första lågtryck stod och stampade någonstans ute i Atlanten och bara väntade på sin chans. För eller senare skulle den ilskne besten störta in i farstun och slita sönder draperierna.

Varje varm kväll kunde vara den sista och på krogar och klubbar försiggick ett desperat nöjesliv som kunde hedra vilket chartermål som helst. Kvinnor drack paraplydrinkar och fumlade med sina cigaretter medan männen låste sina målsikten på närmaste urringning och beställde ytterligare en stor stark. Sommarhitsen som alla redan hört till leda malde på i högtalarna och dränkte varje försök till samtal. Endast det tydligaste kroppsspråket var gångbart vilket kunde leda till både handgemäng och hångel.

Det var just en sådan kväll Darius mötte Lucifer. Han irrade som vanligt runt i centrum utan att veta vart han var på väg när Lucifer slöt upp vid hans sida. Lucifer var inte alls som Darius hade föreställt sig honom. Det var en ganska alldaglig man på gränsen till lönnfet som vänligt gick och småpratade om ditt och datt. Darius beklagade sig som vanligt över sina lönlösa ansträngningar, omvärldens oförstående inställning och sina dystra framtidsutsikter. En litania han övat länge på och som låg väl i munnen på honom. Lucifer såg uppriktigt bekymrat på Darius och gav honom därefter ett erbjudande han hade svårt att motstå.


Hela jävla romanen finns på: http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg
En av de bakgator i centrum där mötet kan ha ägt rum


onsdag 23 december 2015

Dan före dan

Det är mycket att stå i. Efter som redaktören är arbetsfri har han inte haft tid att skriva så mycket som han önskat på bloggen. Annat var det när han hade arbete då kunde han spendera många timmar betald arbetstid med författandet av både ditten och datten. Men eftersom han av någon outgrundlig anledning fick sparken har han inte längre detta privilegium.

Det är dock inte för sent att bättra sig. Dan före dopparedan tillbringas i litteraturens tecken. En bunt Illustrerade Klassiker hittades på vinden. Ack, denna källa till så mycket vetande.

Någon pilsner, sill och potatis och nubbe förstås. Franska trions julsånger snurrar på skivspelaren. Vad mer kan man begära. Om inspiration sedan infinner sig blir det en trudelutt på durspelet.
Ett kompakt julbord för en person


 Efter denna middag blir det en kvällsgrogg bredvid grammofonen som kan spela 78 varvs skivor.
 En helt igenom trivsam kväll. I morgon är det julafton och tid för vila och kontemplation.


lördag 11 april 2015

Festlig vårlunch för en person

Efter att ha varit ute flanerat i det vackra vårvädret börjar hungern göra sig gällande. Frågan som infinner sig är den samma som figurerat som titel både på romaner och politisk litteratur: Vad bör göras?

En man i sina bästa år med spenderbyxorna på hade naturligtvis glidit in på närmaste näringsställe och hört efter vad hovmästaren rekommenderade.

Men eftersom jag vid detta tillfälle bar mina numera tämligen slitna jeans (inköpta på Myrorna för 40 kr) med endast några fåtal kronor i den med plånbok försedda bakfickan. Och eftersom redaktören (vilket denna bloggens läsare numera vet) är försedd med ett återhållsamt sinnelag när det gäller utgifter, var detta inte ett gångbart alternativ.

Nej, en händig man reder sig själv. Jag vänder kosan hemåt och  rotar  i skåpen. Se där, ett paket tortellini i kylskåpet och en burk fiskbullar i skafferiet. Grunden till en smakfull måltid.
Råvarorna exponerade på köksbänken - den tillsynes tomma buteljen innehåller fortfarande en skvätt närproducerat
 Vi piffar upp anrättningen med lite senap och svartpeppar. Som måltidsdryck väljer jag en prisbillig tysk öl (delvis av ekonomiska skäl och delvis i protest mot det småborgerliga ölnörderiet, har redaktören inköpt några flak fulöl på Stenaline)

Sjörullad fulöl är inte det sämsta
                                      
Tortellinin kokas med fördel några minuter. Häll av vattnet och häll på fiskbullarna. Tillsätt en klick senap och rör om. Krydda efter behag. En smaklig lunch, färdig på fem minuter.


Servera gärna på en tallrik. En liten aperitif förhöjer njutningen. Om jag tröttnar på att titta på det nyladdade batteriet har jag lite god litteratur som förströelse i avsaknad av bordssällskap.

Enkel men trivsam dukning - Lägg märke till att julduken nu efter två år bytts till en vårig vaxduk

En skvätt kaffe efteråt och redaktören mådde som den prins han innerst inne är och var redo att ta en välförtjänt tupplur.
Struktur och ordning i köket underlättar matlagningen