Högarnas tillblivelse - en tvärvetenskaplig analys

Inte ofta men någon gång då och då inkommer mejl till redaktionen. De uppskattas men försvinner in i den digitala röra råder på redaktionens ålderstigna och motsträviga dator. Dock har jag till slut tagit mig samman för att delge läsekretsen vad som inkommit och mina tankar om det.

Jag saxar ur mejlet" Jag är en småbarnsmor och student i teoretisk filosofi som får ångest bara av tanken på att städa i onödan. Jag hänförs speciellt mycket av högars metafysik. " Mejlet åtföljs av ett antal bilder på högar i hemmet.

Just högarnas tillblivelseprocess och expansion tycks var ett ämne som intresserat läsekretsen särskilt. Högar har ju som alla vet en tendens att dyka upp och frodas nästan var som helst i ett hem.

En hög kan ju förefalla som en enkel skapelse men vid närmare studium blir den en ogripbar företeelse full av metafysisk spetsfundighet med en i det närmaste transcendental skepnad. Att de intresserar blivande teoretiska filosofer tar jag som ett gott omen inför framtiden och naturligtvis borde fler ämnesspecialister intressera sig för högarnas symboliska och materiella natur.

Är de verkligen slumpens verk eller kan man utläsa något större ur dem? I vilket fall som helst anser Sunkhörnan att vi bör uppfatta högar som en tillgång snarare än något som bör städas bort så fort så möjligt. Jag gör här ett försök att se både enkla och djupare samband i de insända bilderna. Några anspråk på att vara sanningsenlig har jag inte. Mothugg från läsekretsen uppmuntras.

Vi börjar med att visa hur  ämnen matematik, fysik och religion kan samspela på en vardaglig möbel.

Vetenskap och religion

 En byråhög under tillväxt. Runda och fyrkantiga former med plastiska element som fördubblas av spegeln. Geometri och reflexion i skön förening. En helgonfigurin i mitten famnar verklighetern. Euklides möter Newton på en byrå under Sankt Nikolaus beskydd. Lägg märke till hur väl den plana ytan är utnyttjad.

Humanekologisk allegori

 Nästa hög uppfattar jag som en allegori över tillståndet i världen. Där tvättmaskinen och vattnet står för världshaven och människans fåfänga ansträngningar att försöka leva i enlighet med naturen syns i plasten och kemikalierna ovanpå. En pedagogisk illustration som förklarar konsumtionssamhället så att minsta barn kan förstå det. Samtidigt infinner sig teologiska frågan om en sådan hög kan uppstå av en slump eller om det finns en högre makt bakom? En varning från Gaia?

Kampen mellan tro och förnuft

Högar med speglar är spännande men i regel svåra att analysera. Den spridda högen ger antydningar i flera dimensioner om jordisk vila (kudden på golvet) som via sladdarna binds ihop med stolen bordet och spegelögat som riktas mot fönstret där persiennen är nere. Vi ser inte solljuset utan måste istället fästa en lampa på spegeln. Kunskapen representeras på sidobordet genom flera uppslagna böcker.  Glittret runt glasytan antyder en i det närmaste katolsk andlighet. Hårtorken framkallar i så fall helvetets pustar. Kampen mellan vetenskap och religion med rötter i renässansen återspeglas här i en komplicerad högstruktur av sovrumskaraktär.

 Vissa talar om det sladdlösa hemmet snart är här. Det skulle innebära att högarna mister en väsentlig beståndsdel som binder ihop och förtätar högen. Förhoppningsvis är dock det sladdlösa hemmet lika avlägset som det papperslösa kontoret ( eller det punkteringsfria cykeldäcket för den delen).

Strategisk spontanhög

 Vissa högar uppstår på några minuter men kan symbolisera en livstid. Utvecklingspsykologi  på en halv kvadratmeter. Från barndomens tappade sko till vuxenlivets räkningar och kvitton. Tidens obönhörliga gång i fysisk form. Placeringsmässigt en omvänd hörnhög.

Analogisk betraktelse över begreppet entropi?

 Ett klädskred som visar erosionbenägenheten hos textila formationer eller en praktisk sorteringsmetod av persedlar?  Det ställer frågan om entropi eller ordning på sin spets. Hur som helst, ett hem utan klädhögar på golvet är i det närmaste en abnormitet.

En gymnastisk träningshög

 En omvänd hörnhög igen. Ett enkelt träningsredskap för både barn och vuxna. Bra för koordination, reflexer och uppfattningsförmåga. Att runda hörn blir ett spännande sätt att stärka sin kropp och varseblivning. Speciellt nattetid.

 Två olika typer av skrivbordarrangemang. En nutidsarkeolog borde med hjälp av en hög utläsa innehavarens politiska, ekonomiska, kulturella och medicinska status.

Lek eller ansvar?

Det är lätt att övertolka men här ser jag en strikt dualistisk skapelse. Återigen är det barnet kontra den vuxne som figurerar. Katt, kritor, tejp och lim på barnsidan. Bankpappren ovanpå böckerna representerar ekonomins övertag framför kultur och kunskap på den vuxna sidan. På ena sidan lek och på den andra obetalda räkningar och en medicinburk. Är hästen i mitten modell för ett konstverk eller symboliserar den frihet?

Plats för en renässansmänniska

Här är däremot en mer harmonisk lugnande bild. Konstnärliga, filantropiska och kronologiska intressen kan urskiljas i en trevlig skrivbordshög som ändå behåller en viss arbetsyta intakt. Fungerar lampan har man en funktionell arbetsplats med möjlighet för avstressande pausar.

Stilrent sladdarrangemang i norrbottnisk stil. Stramt och enkelt och mycket nära redaktörens ideal i belysningsestetik.


 Jag avslutar med ett citat från mejlet.

 "För mig utgör din blogg en sund motpol till den allmänna fixering vid ordning, sterilitet och "fria ytor" i hemmen som väldigt många människor omhuldar. "

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Förhoppningsvis blir vi fler och fler som reagerar mot denna hopplöst nattståndna fräschhetdyrkan som tycks dominera medielandskapet. Lär dig att uppskatta dina högar och tag dig tid att begrunda dem. Det finns mycket visdom förborgade i dem.
      

Nästa avsnitt om högarna kommer troligen att handla om högar ovanpå garderober och skåp. Ett tämligen outforskat ämne på gränsen till geologi....

Stillsamt julfirande i Sunkhörnan

                                    

                                                    Samma bild som förra året eftersom stjärnan ändå hänger där den hänger.

Det här årets julinlägg kommer lite senare än vanligt. Men, såsom alla egentligen vet varar julen från juldagen fram till tjugondag knut - inte som som köpmännen vill, från oktober till julafton.

Men eftersom vissa delar av läsekretsen ( nåja, vi skall inte överdriva men åtminstone en läsare) klagat när betraktelsen - över detta sammelsurium av tradition, religion, kommersialism och förhoppningar som julen är  - uteblivit, kommer här en drapa.

Det hela började med att den gamla plastjulgranen letades upp på vinden. På grund av sin - för att var julgran -  dimunitiva storlek hade den letat sig in bakom den osorterade ansamlingen av mögliga sovsäckar, söndriga serietidningar, malätna ylletröjor och föremål av okänt ursprung och användingsområde och därmed varit försvunnen sedan 2011. Efter en kraftansträngning  - som innebar ett evinnerligt omflyttande av totalt oanvändbara ägodelar som ligger lagrade i väntan på att jag får ork att kasta dem - lyckades jag till slut hitta den i en kasse med trasig sportfiskeutrustning.

En antik kaffeburk får vikariera som julgransfot. En lyxöl öppnades (med spiken från NKLJ:s järnvägar) och hälldes i det som kan misstas för en tomtemugg.

Den sattes i en vacker fot och de ljus som fortfarande fungerade illuminerade vardagsrummet lite tveksamt. Då frågar sig förstås en klipsk läsare: varför denna ansträngning för en ganska ful och sned plastgran? Jo, den var en gåva från min mor och hon kommer under mitt julbesök att med all säkerhet fråga om jag tänt granen. Och det vet väl alla ”ljuga, för mor, på julafton”. Nej, det går inte för sig.
                                              
Jag hittade dessutomen packe gamla Lp från mitt föräldrahem. Bland annat en fantastisk platta med där Egon Kärrman med kör och orkester lyckas dra igenom 28 julsånger på 40 minuter. Det är klämkäckt på ett så 60-talsmässigt sätt att man blir alldeles matt (Kommer någon ihåg Egon Kärrman? Det var han som ledde allsångsprogram på Hedenhösarnas tid. Enligt avdelningen för värdelöst vetande var det han som myntade uttrycket -”Jag sjunger hellre än bra”). Denna skivan fick snurra under det att jag tappade upp en öl och begrundade högtiden.

Stämningsförhöjade ljud från förr. Omslaget till Jul Med Egon är kanske inte 60-talets mest lyckade.

 Den andra skivan jag hittade var en barnskiva med Nicke Lilltroll som jag minns togs fram varje jul i min barndom. Varför är svårt att säga, det är en remarkabelt enfaldig produktion där talfelet som Lilltrollet tycks lida av är den bärande humoristiska idén. Några poänger går inte att hitta. Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte att den var rolig. Men det var som sagt var ont om nöjen på den tiden.....

                                     

Julaftonen avlade jag som vanligt ett besök hos min mor och moster. 89 och 88 år gamla. Vi tog några snapsar och sjöng Hej tomtegubbar så som traditionen bjuder. Jag fick höra ett och annat om forna tider, både en och två gånger men lyckades ta mig hem tidigt. I övrigt har julen varit lugn. Nu tar jag sats för hinna att plocka ned granen i tid till tjugondag knut.

Nobel fest i sunkhörnan

Eftersom det var nobeldagen tänkte sunkhörnans redaktör lyxa till det lite extra vid kvällsvarden. Färska (nåja, mjuka tortellini ) införskaffades och kokades en lagomt lång stund.

 En lite finare ketchup korkades upp och festen var ett faktum. När det gällde klädseln föredrog jag - eftersom jag ändå befann mig i mitt hem och precis kommit hem från mitt dagliga knog- att behålla en mer otvungen approach (långkalsonger och skjorta. Byxorna jag hade haft på mig under cykelturen hem blev för varma) .

 Då var det bara att njuta av pompan och se hur prisen delades ut. När kungen kom i bild och till synes betraktade mig funderade jag på om jag ändå inte borde haft byxor på mig. Men att vara byxlös på en nobelfest passar nog Sunkhörnans redaktör bättre. Resten av festligheterna hoppade jag över, att se på när noblessen smörjer kråset verkade skäligen ointressant. Speciellt som jag själv blivit rejält mätt och en tupplur på soffan lockade betydligt mer.

Luleå - Göteborg med kreativ camping

Så här var det. En cykel behövde förflyttas från Luleå till Göteborg. En mig närstående kvinna hade fått överta denna tvåhjuling. Då Staten Järnvägar av någon outgrundlig anledning, vägrar att  pollettera cyklar nu för tiden, och eftersom det var en vackert silvergrå, 5-växlad Crescent av 70-tals modell,  en "världsmästarcykel". Och eftersom jag - trots den opolerade utsidan - ändå är en gentleman, erbjöd jag mig att trampa hem velocipeden. Kanske inte det mest välövervägda beslut jag tagit, men så blev det.

Ett litet (mycket litet) tält av tvivelaktig kvalitet införskaffades för 495 kr och en minimal luftmadrass. Ett mindre tablett kök av ålderdomlig modell (till morgonkaffet) letades upp ur gömmorna  och cykelväskor från Biltema hade införskaffats redan förra sommaren. Bara att trampa på alltså.

Första anhalten var förstås Paltzerian i Öjeby där en stabil (mycket stabil) energigrund lades. Bilderna på Paltzerian är för övrigt hämtade från nätet då redaktören innan måltiden var för hungrig och efteråt för mätt för att tänka klart. Resten av bilderna är egentagna.
                                                                        

Ett vallfartsmål för hungriga cyklister

Så mycket att välja på.......

Matfrågan i övrigt under vägen löstes av att frekventera Norrlands sämre pizzerior och vägkrogar. Mjukost och bröd nedsköljt med det alkoholhaltiga som fanns tillhanda blev vanligen kvällsmål.

Cykelturen inleddes med ett gediget regnväder. Eftersom jag tvivlade på tältets regnavstötande förmåga försökte jag i möjligaste mån tälta under tak. Detta gav upphov till flera kreativa campingplatser.....

Ett varmt tack till den lokala fiskevårdsföreningen för taket

Tack i efterhand till Robertsfors IK  för  lånet av avbytarbåset

Tack till Hörnefors brukshundklubb

Tack till Tallmons Folkets park

Avbrott i trampandet var  kaffepausar på egendomliga kaféer efter vägen.

.

Avdelningen klassiska caféer. Wästerlunds vid Sandöbron

Eftersom större vägar var försedda med vajerräcken med smala enfiliga avdelningar där långtradare blåste förbi blev det till att kryssa genom landet på allt mindre vägar

I strävan att undvika E4 blev vägvalet tämligen alternativt

De få bilar som sågs var för det mesta stillastående

Husvagnarnas kyrkogård

När det var helt omöjligt att korsa en väg lyckades jag till min egen förvåning lifta med en ambulans

Tack till Dalarnas ambulanspersonal

Några mil från de stora vägarna tittar ett öde landsbygdsland fram. Ett Sverige i utdöende. Sunkigt på ett lite sorgligt sätt.

Övergivet hus i Norrbotten. Samma motiv ur samma vinkel har använts som skivomslag upptäckte jag senare

Rester av ett svunnet Sverige

Här var det länge sedan någon bodde

Den nya vägen drogs lite längre bort.....

Visst står det ett minimalt tält även inne i detta industriminne

Men vacker konst fanns att beskåda efter vägarna. Här en metallisk gestaltning av postens betydelse för landsbygden.

Mystisk installation i skogsbrynet. I förgrunden den silvergrå skönheten

Regnvädret avlöstes av en intensiv värme med en så barbariskt stekande sol att redaktören tvingades nedsänka sin kropp i sjövatten (vilket han inom parentes sagt sällan gör frivilligt).

Sjönära läge med utsikt

När regnet gett sig kunde jag tälta utan tak

Eftersom blev lite enahanda togs varje tillfälle till att stanna och bese de sevärdheter som annonserades efter vägen. Många pompösa monument blev det. Fanns inga sevärdheter kunde fiffiga tjänstemän hitta på egna.

Här bet överstelöjtnant Duncker i gräset för si så där 200 år sedan.

Det fanns inget att se här så vi fixade en skylt som turisterna kan fotografera

Ibland tog sunkredaktörens faiblesse för lyx och flärd över och han tog in på fashionabla etablissemang som vandrarhemmet i Fredriksberg. Jag kan lova att duschen var behövlig.

Efter tio nätters kreativ camping tornade ett lyxhotell upp sig vid vägkanten

Efter två veckor och 175 fem mils cyklande nåddes så målet. Några kilo lättare men brunbränd  med en glupande aptit och många erfarenheter rikare. Huruvida jag skall förbanna eller tacka SJ är oklart.

En öl direkt efter jag parkerat cykeln i stället hemma efter 14 dagars trampande

Sunkhörnans fotoskola Del 2 - Fåglar i naturen

Koltrast vid fågelmatningen

                                   
Naturfotografering är självfallet inte särskilt svårt. Naturen är väldigt stor och finns överallt. Bara knäpp ett foto åt något håll där färgen grönt dominerar och vips du har ett naturfoto. Problemet är att få med det animaliska liv som finns där. Djur tenderar att röra sig hastig vid åsynen av en kamera och försvinna bakom allt det gröna.

Blyg kråka gömmer sig för fotografen

                                  
Fågelfotografering har ökat i popularitet den senaste tiden och det känns därför naturligt att redaktören delar med sig av sina erfarenheter i denna ädla konst. Inte skall man behöva gå  på dyra kurser eller ruinera sig på utrustning för sådant. Tvärt emot vad besserwissrar och försäljare säger duger vilken kamera som helst och dyrbara klumpiga objektiv är bara i vägen. Vill man ha större fågel i bilden får man väl helt enkelt gå närmare. Bilderna i reportaget är tagna av redaktören och en i redaktionen ingående fotograf.

Hamnmotiv med trutar

Här ser vi en avvägd bild med vatten som huvudingrediens. Den ornitologiskt kunnige har förmodligen inga svårigheter att hitta den ovanliga vittruten på detta västkustska motiv. Mycket information i en bild. Doften av hamn och fiskrens riktigt osar ut ur bildskärmen.

Två änder och en berguv i motljus

Kunskap om motiven är självfallet viktigt. Även ovanliga fåglar kan faktiskt ses i närmiljön. De två gräsänderna går mycket nära den hotande rovfågeln.

Ugglehök i trädtopp

Ytterligare en rovfågel på spaning. En trolig hökuggla i en trädtopp i Lappland. Ensamhet är rovfåglarnas lott. En stämningsfull bild som väl illustrerar detta faktum.

Snösparv på kalfjället

 En liten fågels utsatthet i en ogästvänlig natur har väl aldrig skildrats bättre än i det här karga fotografiet (snösparven ses nere till vänster).

Vid strandkanten

En ensam tofsvipa vid en strand. Ytterligare en bild där naturen är huvudmotivet men där fågeln tillför ytterligare en dimension.

1000 kajor i skymningen

 Skärpan i fotografiet har betydligt mindre betydelse än texten under. Hur själva fotografiet ser ut spelar egentligen inge större roll. Vad du överför till åskådarna är det som räknas.

Spov i Finland

 Skogen är så stor och fågeln så liten (småspov). Den finska skogens mäktighet syns tydligt i det här utsökta fotografiet. Ett av mina favoriter

 Vid strömmen hittar man strömstaren. Var annars? Mycket ström och lite stare kan tyckas men så är faktiskt verkligheten. Allt annat är illusioner och lögn.

Vinterlandskap med trast

 En tvärilsken dubbeltrast försvarar sina rönnbär mot alla andra fåglar en hel vinter och sitter surmulet vaktande i snögloppet. Kanske en allegori över kapitalismens idé.

                                   Gren utan trädpiplärka                                                

                                  
 Ett av mina favoriter. En gren utan minsta tillstymmelse till  trädpiplärka. Ett ögonblick tidigare satt den där. En mycket mer intressant bild än den med den traditionellt poserande pippin.

Dykande fiskgjuse

En bild som nästan vibrerar av fiskgjuse, den som för ett ögonblick sedan ryttlade i skyn men sedan snabbt dök för att fånga sitt byte i den grunda vassviken. En dramatisk bild där frånvaro blir närvaro och tvärtom.

 Gråmelerad skildring av en lavskrika på en parkeringsplats Vid Enare träsk.  Poesi i moll och finskt vemod vid landsvägskanten.

Rödbena i trädklyka

 Fågel med röda ben i en trädklyka. Det borde alltså vara en rödbena men rödbenor är vadarfåglar och finns i strandkanten enligt den vanligtvis tillförlitliga fågelboken. Fast det är klart alla fåglar läser inte på så noga.

Okänd fågel i snölandskap

 Med denna sista stämningsfulla vinterbild avslutar vi avsnittet om fågelfotograferingens underbara värld. Redaktionen hoppas att läsarna har fått några värdefulla tips och inspiration att själva gå ut och fotografera. Brutus Östling kan slänga sig i väggen.