Sunkroman 1.

Aldrig har jag haft så mycket att göra som under tiden som arbetslös. Man kan ge sig in på de mest tidsödande och hopplösa projekt utan eftertanke och fastna i timmar och dagar. Jag har till och med städat och rensat ut bröte ur sunkiga boplats. En myckenhet av dragspelande och plinkande på diverse instrument har jag hunnit med samt börjat måla gräsliga tavlor.  Efter ett visst sökande i lådor och skåp, både analoga och digitala hittade jag även en gammal roman som jag började på för sisådär femton år sedan. Den var sannerligen inte bra, men skam den som ger sig, det är bara att sätta igång igen. Kanske hinner jag att slutföra den innan jag är tvungen att ge mig in i grottekvarnen igen.

En invasion av dragspel

Eftersom det inte blivit så mycket sunkhörneinlägg på sistone blir det därför en följetong av sunkromanen med arbetsnamnet En Djävul i Göteborg. Vi börjar med inledningen:

                                                               1. Erbjudandet
 
Sommaren vägrade fortfarande att ge med sig. En envist skinande sol hängde kvar på en trotsigt blå himmel långt in i september. Semestrarna var för länge sedan slut och endast en och annan förvånad turist drällde omkring i havsbandet. För de som slutat tro på almanackan gick havet fortfarande att bada i, men stränderna låg ändå förunderligt öde. Krögarna studerade misstroget himlen och lät uteserveringarna vara dukade.
   
I hamninloppet gled stora stim av tjockläppad multe omkring och retade sportfiskarna. En pelikan hade rapporterats av en yster ornitolog och i tidningarna försäkrade helt normala människor att de sett en känguru. Sverige var ur gängorna och det tjugoförsta århundradet rusade på i expressfart.

På kajerna strövade de arbetsfria runt. Kaffeserveringarna var fyllda av studenter, understödstagare och föräldralediga. På bänkarna vid vattnet intog kulörta alkoholister rusdrycker och samspråkade med raspiga stämmor. Vid lunchtid kom kontorsfolket med inplastade baguetter och droppade majonäs på byxorna. Trutarna på lyktstolparna registrerade noggrant all förtäring och gjorde sannolikhetskalkyler. Då och då lättade de från sina upphöjda positioner och prövade lyckan.

En kontinental dåsighet rådde. Luften tycktes som mättad med dofter från sydliga nejder samtidigt som alla visste att höstens första lågtryck stod och stampade någonstans ute i Atlanten och bara väntade på sin chans. För eller senare skulle den ilskne besten störta in i farstun och slita sönder draperierna.

Varje varm kväll kunde vara den sista och på krogar och klubbar försiggick ett desperat nöjesliv som kunde hedra vilket chartermål som helst. Kvinnor drack paraplydrinkar och fumlade med sina cigaretter medan männen låste sina målsikten på närmaste urringning och beställde ytterligare en stor stark. Sommarhitsen som alla redan hört till leda malde på i högtalarna och dränkte varje försök till samtal. Endast det tydligaste kroppsspråket var gångbart vilket kunde leda till både handgemäng och hångel.

Det var just en sådan kväll Darius mötte Lucifer. Han irrade som vanligt runt i centrum utan att veta vart han var på väg när Lucifer slöt upp vid hans sida. Lucifer var inte alls som Darius hade föreställt sig honom. Det var en ganska alldaglig man på gränsen till lönnfet som vänligt gick och småpratade om ditt och datt. Darius beklagade sig som vanligt över sina lönlösa ansträngningar, omvärldens oförstående inställning och sina dystra framtidsutsikter. En litania han övat länge på och som låg väl i munnen på honom. Lucifer såg uppriktigt bekymrat på Darius och gav honom därefter ett erbjudande han hade svårt att motstå.


Hela jävla romanen finns på: http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg

En av de bakgator i centrum där mötet kan ha ägt rum

Jul, jul strålande jul......2012

Av besparingsskäl samma bild som föregående år

 Ja, sannerligen har det gått ytterligare ett år och julen med sin konsumtionshysteri och sina kolestrolchocker är här igen. Sunkhörnan förhåller sig som vanligt sunt skeptisk men satte traditionsenligt kontakten i väggen i början av december, så att den sedan 2008 fasttejpade julstjärnans, åter spred sitt milda ljus över det ostädade köket. En snyggning av både lägenhet och lekamen var i sannerligen behövlig, och julen ger oss anledning till att ta itu med sådana stordåd.

Årets julskägg

Eftersom ansiktsbehåringen löp amok under hösten, i brist på lämpliga eggverktyg att hejda anstormningen med, beslöt jag mig för att börja med den. Men när den avgörande stunden närmade sig svek mig modet. Julen är ju ändå en skäggets högtid. Kanske kunde lite glitter och bjällror, eller till och med en ljusslinga i miniatyr, öka julefröjden? Det blev naturligtvis inget av vare sig det ena eller det andra men skägget är kvar som diskret julprydnad och som sällskap åt mina krukväxter.

Julen firades i  ensamhet. Eftersom jag inga julklappar köper, får jag heller inga - nu ljuger jag, en flaska Aalborgs julaqvavit (47%) kom faktiskt yngste sonen med. Där ser man vad en god uppfostran betyder. Fyra julkort gav ändå köksbordet en julig framtoning - eftersom jag inte skickar något, är det god skörd. Julgranen trodde jag mig inte kunna hitta på vinden så julkaktusen kom till heders igen.

 Samlingen av julsånger hade letats upp och förhoppningen att kunna spela dem sattes nu till det dragspelets knappar och bälgar. Resultatet blev eventuellt något bättre än förra året. Nu är det jul igen lyckades med viss möda genomföras. Skam den som ger sig. Nästa år blir det även Hej tomtegubbar.

Julstämning i sunkig kökshörna. Kvastskaften i bakgrunden antyder att städning föregått jullunchen

Eftersom redaktören av ekonomiska och ideologiska skäl kallar sig hobbyvegetarian äter han inte kött (om han inte blir bjuden förstås) förutom i traditionella sammanhang. Denna jul skapades därför - enkom för sammanhanget - en ny kosmopolitisk rätt. Julspagettin. Den traditionella grönkålen kokades ihop med vitlök och chili, blandades med creme fraiche och hälldes över spagettin. 

Likt en nutida Kajsa Varg tager redaktören vad han haver (den gröna flaska ingår inte i ingredienserna)

 En god och närade rätt. Dock måste jag tillstå att varm glögg inte var någon optimal bordsdryck. Vatten var avgjort bättre och glöggen fick anstå tills musikstunden efter efter maten då även julaqvaviten avsmakades. Grundligt.

Våra mest älskade julsånger med Franska trion fick liksom förra året utgöra taffelmusik.
Eftersom jag dagarna innan jul, åhörde denna eminenta orkester  i verkliga livet på Nefertiti i Göteborg, kändes det extra festligt. En riktigt god jul önskar sunkhörnan sina följare med denna melodi.

Kväsig musik till billigt pris

I dessa tider när novembermörkret tränger sig på slås jag ofta av tanken att liva upp lägenheten med ljuv musik. Ett pärlband av toner skänker fröjd och gamman även i en sunkig hörna. Fast ibland tycks de tillgängliga skivorna vara alltför välbekanta och låtarna förefaller utnötta. Det behövs nya intryck.

Redaktör beger sig då ut på jakt efter ny (eller rättare sagt gammal) musik. Självfallet är det då riktiga grammofonskivor åsyftas. De små CD-skivorna är ju bara blänkade plastbitarna som snurrar alldeles för fort och har varken rätt ljud eller tillräcklig storlek ens för framhäva bildmaterialet (s.k. ”mp3-filer” kommer naturligtvis inte ens på tal). En riktig skiva är gjord av vinyl och snurrar med 33 varv i minuten.

Jag har visserligen ortodoxa vänner som tycker detta är för modernt och föredrar helt obsoleta skivor i shellack som snurrar i 78 varv per minut. Jo, det är visserligen en sund inställning, men eftersom ”stenkakorna” endera är svåra att hitta eller i dåligt skick så söker sig redaktören av bekvämlighets skäl till de mer lättåtkomliga vinylbackarna. Även denna gång styr han stegen mot Ebbes Hörna. Denna osannolika leverantör av allahanda saker och ting ett omodernt hem behöver.

Jag glider snabbt förbi klädavdelningen och tavlorna för att koncentrera mig på skivorna i bottenvåningen. Förutom dragspel och joddling är det den lättare underhållningsmusiken som attraherar Sunkhörnans redaktör. Och här finns fynd att göra.

En härlig 70-tals platta med dalkarlen Evert Sandin och en fin samling tyrolerlåtar men fyndet är en skiva med den legendariske joddlingsmästaren Franzl Lang från Bayern. Ingen av skivorna kostade mer än tio kronor vilket får betecknas som rimligt.
För de som inte känner till Franzl Lang kommer här en pigg video från 1961.

Detta var inte allt. Även några prima 78-varsskivor fanns till försäljning. Trollebo Schottis med Erik Frank, Hammarforsens Brus med Carl Jularbos Orkester, Gondolsång med Jussi Björling och Mambo Jambo med Edmundo Ros. Vilket kap! Nu gäller det bara att få igång min äldsta grammofon så jag kan njuta av dem.