Dan före dan

Det är mycket att stå i. Efter som redaktören är arbetsfri har han inte haft tid att skriva så mycket som han önskat på bloggen. Annat var det när han hade arbete då kunde han spendera många timmar betald arbetstid med författandet av både ditten och datten. Men eftersom han av någon outgrundlig anledning fick sparken har han inte längre detta privilegium.

Det är dock inte för sent att bättra sig. Dan före dopparedan tillbringas i litteraturens tecken. En bunt Illustrerade Klassiker hittades på vinden. Ack, denna källa till så mycket vetande.

Någon pilsner, sill och potatis och nubbe förstås. Franska trions julsånger snurrar på skivspelaren. Vad mer kan man begära. Om inspiration sedan infinner sig blir det en trudelutt på durspelet.

Ett kompakt julbord för en person

 Efter denna middag blir det en kvällsgrogg bredvid grammofonen som kan spela 78 varvs skivor.
 En helt igenom trivsam kväll. I morgon är det julafton och tid för vila och kontemplation.

Hjulen står för dörren

Förutom fyra cyklar av olika årgång och beskaffenhet skymtar även två dragspel, en LP:samling och en basförstärkare på denna interiörbild som vittnar om såväl idrottsliga som kulturella intressen hos lägenhetsinnehavaren. Ett stilleben i nuet.

När hjulen står för dörren måste man flytta fordonen för att kunna komma ut. Nej, redaktören skall inte omskola sig till cykelreparatör, därtill är han för fumlig och oskicklig. Endast med hjälp av svett, tårar och ett inte ringa förråd svordomar lyckades han laga en punktering och rikta ett hjul (hjälpligt) innan krafterna svek honom.

Två av cyklarna är därmed mogna att förflyttas till närliggande cykelrum så snart en nyckel till detta uppenbarar sig (öppentider på nyckelutlämningen 08.30 - 09.00!).

På grund av det tilltagande tjuvsamhället får de två viktigare cyklarna stå kvar Man kan inte vara nog försiktig. Egentligen borde kanske alla stå kvar men en är lånad och skall lämnas tillbaka och den tvåväxlade damcykeln har så trasig sadel att det borde avskräcka den mest desperate cykeltjuv.

Vackert men inte så praktiskt. Verktyg och reparationsutrustning ligger i brödskrinet

                                  

Det har blivit lite komplicerat att manövrera och bokhyllan är extremt svårtillgänglig. Men visst är det vackert och tillsammans med doften av gummi och kedjeolja sprider sig en gemytligt sportig stämning av velociped karaktär i lägenheten.

Stillsamt julfirande i Sunkhörnan

                                    

                                                    Samma bild som förra året eftersom stjärnan ändå hänger där den hänger.

Det här årets julinlägg kommer lite senare än vanligt. Men, såsom alla egentligen vet varar julen från juldagen fram till tjugondag knut - inte som som köpmännen vill, från oktober till julafton.

Men eftersom vissa delar av läsekretsen ( nåja, vi skall inte överdriva men åtminstone en läsare) klagat när betraktelsen - över detta sammelsurium av tradition, religion, kommersialism och förhoppningar som julen är  - uteblivit, kommer här en drapa.

Det hela började med att den gamla plastjulgranen letades upp på vinden. På grund av sin - för att var julgran -  dimunitiva storlek hade den letat sig in bakom den osorterade ansamlingen av mögliga sovsäckar, söndriga serietidningar, malätna ylletröjor och föremål av okänt ursprung och användingsområde och därmed varit försvunnen sedan 2011. Efter en kraftansträngning  - som innebar ett evinnerligt omflyttande av totalt oanvändbara ägodelar som ligger lagrade i väntan på att jag får ork att kasta dem - lyckades jag till slut hitta den i en kasse med trasig sportfiskeutrustning.

En antik kaffeburk får vikariera som julgransfot. En lyxöl öppnades (med spiken från NKLJ:s järnvägar) och hälldes i det som kan misstas för en tomtemugg.

Den sattes i en vacker fot och de ljus som fortfarande fungerade illuminerade vardagsrummet lite tveksamt. Då frågar sig förstås en klipsk läsare: varför denna ansträngning för en ganska ful och sned plastgran? Jo, den var en gåva från min mor och hon kommer under mitt julbesök att med all säkerhet fråga om jag tänt granen. Och det vet väl alla ”ljuga, för mor, på julafton”. Nej, det går inte för sig.
                                              
Jag hittade dessutomen packe gamla Lp från mitt föräldrahem. Bland annat en fantastisk platta med där Egon Kärrman med kör och orkester lyckas dra igenom 28 julsånger på 40 minuter. Det är klämkäckt på ett så 60-talsmässigt sätt att man blir alldeles matt (Kommer någon ihåg Egon Kärrman? Det var han som ledde allsångsprogram på Hedenhösarnas tid. Enligt avdelningen för värdelöst vetande var det han som myntade uttrycket -”Jag sjunger hellre än bra”). Denna skivan fick snurra under det att jag tappade upp en öl och begrundade högtiden.

Stämningsförhöjade ljud från förr. Omslaget till Jul Med Egon är kanske inte 60-talets mest lyckade.

 Den andra skivan jag hittade var en barnskiva med Nicke Lilltroll som jag minns togs fram varje jul i min barndom. Varför är svårt att säga, det är en remarkabelt enfaldig produktion där talfelet som Lilltrollet tycks lida av är den bärande humoristiska idén. Några poänger går inte att hitta. Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte att den var rolig. Men det var som sagt var ont om nöjen på den tiden.....

                                     

Julaftonen avlade jag som vanligt ett besök hos min mor och moster. 89 och 88 år gamla. Vi tog några snapsar och sjöng Hej tomtegubbar så som traditionen bjuder. Jag fick höra ett och annat om forna tider, både en och två gånger men lyckades ta mig hem tidigt. I övrigt har julen varit lugn. Nu tar jag sats för hinna att plocka ned granen i tid till tjugondag knut.

Jul, jul strålande jul......2012

Av besparingsskäl samma bild som föregående år

 Ja, sannerligen har det gått ytterligare ett år och julen med sin konsumtionshysteri och sina kolestrolchocker är här igen. Sunkhörnan förhåller sig som vanligt sunt skeptisk men satte traditionsenligt kontakten i väggen i början av december, så att den sedan 2008 fasttejpade julstjärnans, åter spred sitt milda ljus över det ostädade köket. En snyggning av både lägenhet och lekamen var i sannerligen behövlig, och julen ger oss anledning till att ta itu med sådana stordåd.

Årets julskägg

Eftersom ansiktsbehåringen löp amok under hösten, i brist på lämpliga eggverktyg att hejda anstormningen med, beslöt jag mig för att börja med den. Men när den avgörande stunden närmade sig svek mig modet. Julen är ju ändå en skäggets högtid. Kanske kunde lite glitter och bjällror, eller till och med en ljusslinga i miniatyr, öka julefröjden? Det blev naturligtvis inget av vare sig det ena eller det andra men skägget är kvar som diskret julprydnad och som sällskap åt mina krukväxter.

Julen firades i  ensamhet. Eftersom jag inga julklappar köper, får jag heller inga - nu ljuger jag, en flaska Aalborgs julaqvavit (47%) kom faktiskt yngste sonen med. Där ser man vad en god uppfostran betyder. Fyra julkort gav ändå köksbordet en julig framtoning - eftersom jag inte skickar något, är det god skörd. Julgranen trodde jag mig inte kunna hitta på vinden så julkaktusen kom till heders igen.

 Samlingen av julsånger hade letats upp och förhoppningen att kunna spela dem sattes nu till det dragspelets knappar och bälgar. Resultatet blev eventuellt något bättre än förra året. Nu är det jul igen lyckades med viss möda genomföras. Skam den som ger sig. Nästa år blir det även Hej tomtegubbar.

Julstämning i sunkig kökshörna. Kvastskaften i bakgrunden antyder att städning föregått jullunchen

Eftersom redaktören av ekonomiska och ideologiska skäl kallar sig hobbyvegetarian äter han inte kött (om han inte blir bjuden förstås) förutom i traditionella sammanhang. Denna jul skapades därför - enkom för sammanhanget - en ny kosmopolitisk rätt. Julspagettin. Den traditionella grönkålen kokades ihop med vitlök och chili, blandades med creme fraiche och hälldes över spagettin. 

Likt en nutida Kajsa Varg tager redaktören vad han haver (den gröna flaska ingår inte i ingredienserna)

 En god och närade rätt. Dock måste jag tillstå att varm glögg inte var någon optimal bordsdryck. Vatten var avgjort bättre och glöggen fick anstå tills musikstunden efter efter maten då även julaqvaviten avsmakades. Grundligt.

Våra mest älskade julsånger med Franska trion fick liksom förra året utgöra taffelmusik.
Eftersom jag dagarna innan jul, åhörde denna eminenta orkester  i verkliga livet på Nefertiti i Göteborg, kändes det extra festligt. En riktigt god jul önskar sunkhörnan sina följare med denna melodi.

Nu är det jul igen

Herregud redan? Man hinner ju knappt släcka julstjärnan innan tomtarna gör sin entré igen.

En del läsare har undrat om redaktören ingår i de 42 % av befolkningen som känner obehag av julen. Nej, absolut inte. Att jag ogillar kommersen och köphysterin runt högtiden djupt och innerligt är väl ingen hemlighet, men jag köper inga julklappar och slipper därmed att trängas i köptemplen till min stora belåtenhet (speciellt när jag ser teveprogram om stackarna som skall köpa 17 klappar på två timmar). Och visst har jag förklarat tomtefri zon i mitt hem även detta år, men lite mat och dryck och god stämning har självfallet redaktören inget emot, tvärtom. Även med en modest utgiftsnivå kan man fira en rejäl jul i hemmet.

För att skapa den där speciella stämningen har Franska Trions Våra mest älskade julsånger snurrat på min cd-spelare i det närmaste oavlåtligt de senaste dagarna.



Mina förberedelser tycks ha tilltagit i år. Jag har dock valt att koncentrera mitt julfirande till köket och lämna resten av lägenheten som neutral mark. Julstjärnan har ju funnits på plats sedan 2008 och jag tände den vid reglementsenlig tid första advent (förutom redaktören själv syns i bilden även ljusslingan som bostadsbolaget så förtjänstfullt satt upp på gården till hyresgästernas båtnad).

Efter att ha diskat och sopat golvet gick jag därefter upp på vinden för att hämta granen(!). Just det.
Julkaktusen har pensionerats och en stilig fådd gran (av plast) har fått inta hedersplatsen på köksbordet.
                                               

Några vackra ljus flämtar på bordet farligt nära plasten, men förfäras ej, de drivs av batteri och är ofarliga även för en så glömsk person som redaktören men sprider sitt tempererade gemyt över matplatsen.
                                              

Eftersom redaktören på gamla dar blivit vegetarisk lyser julskinkan med sin frånvaro. Istället blir det sill och lax, och lite oliver (cross-kitchen ni vet). Några buteljer porter för att skölja ned det hela.

Fast smörbyttan var nästan tom, en skuffelse. Alltid är det något man glömmer,

Den sedvanliga explorern har denna gång fått sällskap av en exklusiv julsnaps (fådd) med exotiskt ursprung vilket naturligtvis förhöjer stämning ytterligare ett snäpp.

                                              

                                  

Efter maten blir det kaffe och lussekatt (besparingsivern har tydligen även drabbat lussekattsindustrin eftersom den helt saknade russin, skandal) och läsande av julevange......förlåt, Kapten Stofils julnummer skall det vara, med en sedelärande historia om Kapten Stofils inställning till julen (som i mångt och mycket är identisk med redaktörens) och spännande äventyr i legogruvan..

Nåväl mätt, belåten och avslappnad ger sig redaktören in i de sköna konsterna värld. Julens lekar och Sånger (första upplagan 1898!) en låtskatt för endast 10 kronor i Statsmissionen affär vid Stigbergstorget. Lätt satta för piano dessutom. Nu är det jul igen, Hej tomtegubbar, Nu har vi ljus och Räven raskar. Nu skall Franska trion få konkurrens.  Jag behöver bara öva lite och friska upp minnet. Visserligen har jag inget piano men åtminstone en melodika. Hur svårt kan det vara?

Hm, jag kanske skall nöja mig med att sjunga. Den där händelsekedjan från noter (har jag verkligen en gång i tiden kunnat noter?) till hjärna och sedan ut i fingrarna tycks inte riktigt fungera. Framför allt inte samtidigt som nervsystemet skall frakta texten via ögonen till struphuvudet. Allt för mycket logistik på en gång. 


Om någon tycker att det är ledsamt att jag skall fira julen i ensamhet så behöver ni inte oroas. Framemot juleftermiddagen går jag hem till min gamla mamma (87) och moster (86) för att i dessa rutinerade damers sällskap äta, dricka snaps och sjunga julsånger (hoppas att övandet bet något i alla fall). Eftersom tanterna med ålderns rätt kroknar rätt tidigt blir kvällen lugn och fridsam med en inte allt för sen hemgång. Om någon undrat över vem som försett redaktören gran, ljus och julsnaps kan ni nog ana det nu.


                          God Jul på er alla och ta det försiktigt där ute.

Det måste vara Wisby julsnaps som påverkat mig. Helt plötslig grips jag av en obetvingelig lust att lyssna på det gotländska kultbandet Smaklösa. Självfallet blir det en jullåt.

Enkel lyx i juletid

Julstjärnan lyser och sprider sitt milda ljus över köket. Det är samma bild som förra året. Det känns onödigt att ta en ny eftersom stjärnan suttit uppe sedan 2004.


Julkaktusen är liksom förra året pyntad och har dagen till ära börjat blomma. En lika enkel som billig lösning på julgransbestyren.


Eftersom Sunkhörnans redaktör gärna bryter ny mark och ger sig ut i det okända beslöt han sig för att fira denna jul på ett mer storslaget och lyxigare vis än tidigare. Av en bekant hade han fått tips om en ytterst smaklig och värmande vinteröl av engelskt fabrikat. Enligt denne skulle drycken framkalla värme, visdom och skaldekonst och ge tillvaron ett behagligt skimmer av närmast gudomlig art. Detta lät nästan för bra för att vara sant, och sådana budskap har en barnslig dragningskraft på redaktören. Glad i hågen införskaffade han sig därför en back av nämnda ale för att ha till julens rätter och lekamlig förnöjelse.

Vad den bekanta inte nämnde var priset på denna i och för sig välsmakande och yrselgivande dryck. Efter att ha kontrollerat kvarvarande antal kronor på kontot insåg redaktören att det skulle bli ett påvert julbord denna gång. Efter några lovar runt skinkorna på hemköp uppenbarade sig dock en lösning: Grisfötter.

Till en bråkdel (19.95) av vad en skinka kostar kunde denna nästa bortglömda kroppsdel införskaffas. Grisdel som grisdel. Och tillagningen bör ju i rimlighetens namn vara
en smal sak. Enligt personer jag konsulterat så bör grisfötterna kokas. Länge.

Därefter skall svål och större ben borttagas. Sedan är fötterna färdiga att ätas varma eller kalla. Fast här började problemen. Det blev inte mycket kvar att tugga på. Lite broskiga saker, något geleliknande, lite skinn med borst på och själva klövarna.


Trots detta bryderi beslöt jag mig för att knapra i mig grisfötterna till den dyrköpta ölen. Med lite senap och friskt mod greps jag mig verket an. Grisfötter har ju faktiskt betraktats som en delikatess under långa tider. Det säger -om inte annat- en hel del om vardagsmaten fordomdags.

Åjodå, det smakade väl inte så illa när man lyckades hitta lite ätbart brosk och nedsköljd av den engelska ölen föreföll tillvaron betydligt muntrare. Tyvärr - ovan vid så god öl - har jag tullat på backen under flera dagar innan jul vilket innebär det kommer bli torrt innan helgen ens börjat. God dyr öl är alltså ingen bra idé ur försörjnings synpunkt. Därvidlag är det bättre med en billig blaskig öl som ger lite drickmotstånd. Kvantitet slår således kvalitet.


Efterrätten består av blandade nötter a 12,95. Har man en polygriptång behövs heller ingen extravagant nötknäppare(295kr). Nötter är ju dessutom rena hälsokosten nu för tiden. Vilket stärker Sunkhörnans nyttiga livsstilsprofil.

Julkort á la Sunkhörnan

Några julklappar köpes inte i år heller men ett julkort kan jag åtminstone kosta på mig(så länge det inte kostar något). Jag letade upp alla saker med julanknytning jag kunde hitta, viket inbegrep ett vidlyftigt klättrande på vinden där tre glaskulor av plast och 35 centimeter glittergirlang kunde frambringas(visserligen inte ur mitt eget förråd men ändå). En pepparkaks form(mint condition), en mugg med tomtemotiv, ett paket julknäcke och en extravagant julsnaps(fådd) fanns att tillgå.

En kaktus fick under visst besvär omskolas till julgran. Det var en envis rackare som försökte göra motstånd genom att stickas, men med fast hand böjde jag den efter min vilja. Några äpplen från kylen - vad nu dom har med julen att göra - och ett ljus fullbordade tablån. Då var det bara texten som fattades, men den laddade jag på analog väg ned från dagens Göteborgspost.

Som den altruistiske själ jag är, får naturligtvis alla Sunkhörnans läsare återanvända detta julkort att skicka till nära och kära(och ovänner med för den delen).
Rackarns god snaps för övrigt, jag tror jag får hälla upp en mugg till och beundra skapelsen. En riktigt god jul på er alla.

Julstökigt i Sunkhörnan

Så är julen här igen. Dags att ta itu med julstämningen. Julstjärnan sitter fortfarande fast förankrad i gardinstången så som den gjort sen 2004. Dessvärre slutade den lysa i februari, men har ändå fungerat som fönsterdekoration och bidragit till trevnaden i hemmet samt spridit, en visserligen reducerad, men ändå förnimbar gemytlighet, till de förbipasserande.

Nu var det dags att förhöja den stämningskapande effekten. En stol drogs fram och jag klättrade dödsföraktande upp och skruvade ur den gamla lampan. Läste wattantal och mätte sockeln. Därefter företogs en rask promenad till ICA för införskaffandet av en ny glödlampa.

Men nu hade förändringar inträffat på glödlampsfronten. Samma typ av lampa var omöjlig att uppbringa. En så kallad ”lågenergilampa” med annat wattantal och utseende och betydligt högre pris var det enda som stod till buds. Jag blev slutligen tvungen att under protest köpa denna nymodighet och begav mig hemåt. Tankarna malde i huvudet. Skulle den moderna lampan passa min gamla julstjärna? Stolen drogs fram igen och den våghalsiga klättringen upprepades, lampan skruvades under stigande spänning i. Och si, det varde ljus.

Därmed var julförberedelserna klara. Eftersom det redan är tillräckligt stökigt i lägenheten kan jag med gott samvete hoppa över julstöket även i år. På grund av den rådande ekonomiska krisen blir det ett begränsat julfirande, men med hjälp av några goda idéer kan man komma långt. Fortsättning följer.

Julbord för det lilla hushållet

Även i sunkhörnan firas det jul, om än med måtta. Måttan beror delvis på den anhopning av räkningar som oförhappandes damp ned genom brevlådan och bildar underlag för dukningen. Men även med limiterad budget kan en stämningsfull och hälsobringande julmåltid anordnas.

Sunkhörnan har därför iordningställt ett begränsat men genomtänkt julbord som passar det moderna småhushållet.

Här finns självklart sill, en njutbar nyttighet som bildar inledningen på måltiden. Därefter köttbullar och korv (protein) hårt bröd (fibrer) med äkta smör(nyttigt fett).Den inlagda gurkan får representera kalorisnåla grönsaksriket och sätter som alla vet sprätt på matsmältningen.


Lägg märke till att köttbullarna finurligt är placerade på brödrosten så att man kan ha kontinuerlig uppvärmning av dem genom att då och då trycka ned reglaget.

Som måltidsdryck väljer jag ett neutralt sädesbrännvin med markant spritsmak, närmare bestämt Explorer. Den gjord på svenskt vete och således närproducerad och miljövänlig (förutom god yrsel skänker den snille och smak samt befrämjar sång och dans). Vis av erfarenhet sköljer jag ned brännvinet med folköl från Hemköp.


Titta! I sista stund kommer en anförvant med julskinkan! Festen kan börja.

Med detta önskar Sunkhörnan sin läsekrets en fröjdefull jul samt ett gott nytt år!

Julstämning i sunkhörnan

Med liten ansträngning kan den mest oengagerade person sprida lite julstämning i sitt hem och glädja de förbipasserande. En julstjärna i pressad plåt från Konsum lyser upp tillvaron i mitt hem. Just nu är själva ljuset måttligt eftersom glödlampa saknas, anförskaffning av en sådan är dock planerad. Upphängningen fungerar med hjälp av tejp och snöre och stjärnan har suttit fast förankrad i gardinstången sedan 2004. Tidvis har den också lyst, så sent som i oktober om jag inte minns fel. Den ständigt närvarande julstjärnan påminner oss om tidens gång och förbereder oss inför vintern. Det är heller ingen idé att ta ned den eftersom åren går så fort nu för tiden. Det har förmodligen med växthusgaserna att göra.