Internationella hörnet

Sunkhörnan har städslat en insändarredaktör(på frivillig basis mot vaga löften om del i framtida reklamintäkter) för att kunna ta hand om alla utrikes och inrikes bidrag som strömmar in.


Från vårt östra broderland har inkommit en interiörbild från ett
sommarställe. Fotot visar en trivsamt bohemisk miljö som skvallrar
om ägarinnans intressen av typen skogsvandring, radiolyssnande och
sabelfäktning. Redaktören misstänker att även en lätt patinerad
freudiansk divan i spanskt läder döljer sig i bakgrunden. Det
skulle inte heller förvåna om en basker eller två finns någonstans
i hushållet. Nåväl Sunkhörnans insändarredaktör måste här likväl
höja ett varnande finger – titta på den fria golvytan! Titta på de
blanka golvtiljorna! En styggelse!

Alvar Altos renläriga ande behärskar tydligen fortfarande delar av
det finländska kynnet. Här finns många förbättringar att göra!
Kartor kan ligga utvikta för enkelt handhavande, olästa avhandlingar
och böcker placeras på lämpligt sätt för att påkalla uppmärksamhet.
Även ett och annat motormagasin med rallyinnehåll skulle pryda sin plats och ge en
världsvan elegans.

Sedan vill vi också ge en lätt, men inte
oviktig, kritik av den minimalistiska klädhögen i bakgrunden – den
kunde väl vara tre gånger så stor utan att det börjar handla om
ren oordning eller rent av ointresse för heminredningens allra
innersta väsen: lättja och omedelbar funktion. Men på det hela
taget signalerar fotot en föredömlig miljö att hämta kraft ur!

Kommunikationsextra

Hur ovillig han än är måste redaktören ibland kommunicera med andra personer. Vissa korta meddelanden måste levereras eller svar på förfrågningar tillkännages. Hur skall man då förfara? Röksignaler har övervägts men befunnits för osäkert i det blåsiga Göteborg. Semaforering är en vacker konstart men tyvärr i utdöende. För den ornitologiskt intresserade är brevduvor ett alternativ men duvorna i parken utanför tycks vara ovilliga att utföra sådana uppdrag. Trumsignaler har prövats men fick till resultat att grannen bankade tillbaka i väggen. Inga vackra ord för övrigt.
Det finns de som fortfarande tror på posten men där försvinner breven i flodvågen av reklamförsändelser som alla förnuftiga människor slänger direkt i soptunnan.

Endast ett alternativ återstår. Telefoni. Detta djävulens påfund som mest används av hurtfriska försäljare utan skam i kroppen för att terroriserar ärliga människor när de vilar efter maten. Vid sådana samtal får jag dock god användning för mitt digra förråd av svordomar och kraftord på flera språk.

Den bästa apparaten vid telefonsamtal är givetvis en pålitlig bakelittelefon av beprövad modell. Självklart utrustad med fingerskiva och klyka. Förutom elegant funktionalistisk design har den även den fördelen att gästande ungdomar inte förstår tekniken och därför inte kan okynnesringa med den. Denna modell är av den senare typen (tillverkad av Ericsson 1947-1962) i en vackert svart kulör. En prydnad för varje hem. Av fullständigt obegriplig anledning går denna typ av telefoner att hitta för en tämligen ringa penning på loppmarknader och återvinningsanläggningar om de inte rent av skänks bort.

Lådan den står på är en antik artefakt tillvaratagen i en container utanför gamla Televerket. En genomtänkt kombination alltså. Telefonen har en gedigen tyngd med en greppvänlig lur och har en, i förhållande till moderna helvetesmaskiner, vacker klang i signalen. Alla typer av meddelanden till levande personer kan med god framgång levereras i denna telefon.

Kommunikation med maskiner stöter däremot på patrull. Fullständigt meningslösa kommandon som: tryck fyrkant eller stjärna, kan höras i luren. Totalt nonsens alltså för en bakelittelefoninnehavare.

Fulländad form

Jag fick en fråga om fordon i en kommentar och får då återigen glädjen att visa upp ett praktexemplar. Av någon anledning fick jag inte in bilden av det formfulländade fordonet i kommentaren, men här är det i all sin prakt. Svensk design när den är som bäst (sextiotal förstås).

Husvagn betyder naturligtvis ett alternativt levnadssätt med aningen mindre stil och snits än hemma. Här ser vi som exempel en ung anförvant som elegant tillfredställer sitt näringsbehov genom att sleva i sig resterna från gårdagen direkt ur grytan utan att ens ha stigit upp ur sängen. Ingen disk och inget bordskick. Briljant! Allt äger rum i ovan nämnda, fuktskadade husvagn, någonstans i mellersta Norrland. En vacker och tidstypisk semesterbild i sunkhörnans anda.

Husvagnssemester i Sverige ger en lärdom för livet, är danande för karaktären samt stärker familjebanden. Så länge man undviker campingplatser finns faktiskt en möjlighet att allt ordnar sig till det bästa.

Sunkhörnans konstrunda

För oss som bor och lever i en installation är den nutida konsten sällan intressant. Den är blott en blek kopia av den verklighet vi upplever dagligen.



Istället vänder vi oss till den gamla beprövade, föreställande konsten. Gärna målningar i olja. Vad begär man egentligen av konst? Ofta inte mycket mer än att den skall passa på väggen ovanför soffan ungefär. Samt, förstås ett lågt pris.

Autodidakta bygdekonstnärer är då självfallet mer intressant än navelskådande högskoleelever. Liksom en praktfull ”Älg i motljus” överträffar allt neurotiskt själsrotande. När jag därför beger mig på konstrunda är det naturligtvis inte till gallerier och konstnärer jag söker mig, utan till mina vanliga beprövade inköpsställen. Först till Ebbes Hörna, stadsmissionens affär, denna gång vid Stigbergstorget.


Här finns ett strålande urval av prisbilliga varor. Gamla, nästan nya, uråldriga och ännu äldre. Utställningslokalerna är kanske inte så ändamålsenliga men ger ändå konstälskare en chans att se motiv som sällan kommer fram i mer kommersiella gallerier.


I nedervåningen finns förutom en märklig bokaffär även utställning och försäljning av konst. Enkel och begriplig vardagskonst till överkomliga priser. En äng med betande kor är vilsamt för ögat och ger själen ro. 120 kronor kan ju tyckas vara en rejäl slant för en oljemålning men det ger mycket motiv för pengarna, kvadratcentimeter sett.


Mer fascinerande är en relieftavla med alpmotiv för endast 35 kronor. Konstnären har med hjälp av tredimensionella effekter försökt frigöra motivet från det tvådimensionella fängelset. Mycket elegant och naturligtvis ett fynd för det priset.


För oss ornitologiskt intresserade finns här två kajor på en skorsten för endast 20 kronor. En trevlig köksmålning som ger en djuplodande inblick i parförhållandets mekanismer.

Vi går vidare i riktning mot Järntorget och tittat in på Kommersen för att spana på ytterligare konst. Tyvärr var vissa affärsidkare inte alls intresserade av att visa upp sina varor på bild så jag insisterade inte, men även här fanns härliga motiv. På andra sidan gatan fnns det märkliga Second Hand Börsen med handtextade skyltar och spännande urval av persedlar.

Även här finns konsten representerade bland annat med ett fjällmotiv av den mycket produktive O. Häll vars alster måste finnas i tusentals svenska hem. Bland annat mitt barndomshem. Broderade bilder med röda stugor vid vatten är ymningt förekommande i samtliga affärer och vi ser här två goda representanter för den konstriktningen.

Bredvid ligger Röda Korset som även de har en vägg med tavlor. Idel sköna motiv till låga priser.

För de som är mer intresserade av prydnadsföremål i glas och porslin är samtliga affärer guldgruvor. För några få kronor kan man köpa in massor av härliga föremål. Till exempel den ring av gäss som finns på Myrorna vid Järntorget som eventuellt åskådliggör konstdebatten eller kanske hackordningen i kulturvärlden på ett effektivt sätt.

Trots min entusiasm över konsten tog mitt ekonomiskt ansvarstagande sinne över och jag kom hem tomhänt. Någon Älg i motljus hittade jag inte. Inte heller någon Tjäder i tall. Men varför skall man överhuvudtaget köpa andras alster? Är inte varje person en lika god skapande människa som en annan. Har jag inte några akrylfärger hemma? Är jag inte en handlingens man? Det skall väl inte vara så svårt att måla en älg? Fortsättning följer.

Sunkhörnan gör ett fynd

Trots sin sparsamma läggning drabbas även Sunkhörnans redaktör då och då av köphysteri. Konsumtionsdjävulen slår sina välslipade klor i köttet på den mest rabiate återvinnare och rätt som det är står man med famnen full av varor, i mammons tempel och lämnar över sina surt förvärvade slantar till officianterna. Så gott det nu går försöker dock redaktören dämpa excesserna. Tid och plats är därmed av högsta vikt. Vänta med alla typer av inköp så länge så möjligt. Helst till efter stängningsdags. Välj framför allt inköpsställen med begränsat sortiment till försumbara priser.

Sunkhörnan begav sig således till Ebbes Hörna (Statsmissionens affär) på Radiotorget i västra Frölunda för att tillfredställa sina köplustar. Radiotorget är för de arkitekturintresserade ett fantastisk torg från folkhemmets glada dagar (1953) då det i Sverige pågick en verksamhet som hette stadsplanering (denna verksamhet har sedemera upphört och ersatts av någons sorts nyliberal var-och-en-får-väl-bygga-hur-fan -han-vill-mentalitet. Se exempelvis Backaplan).


Ebbes Hörna har ett varierat sortiment av de mest skilda varor. Vanligtvis äldre, gamla eller ännu äldre. Priserna är modesta och verkliga fynd kan göras. Denna dag fann jag en av svenska armén designad och producerad jacka som passar sig utomordentligt för de verksamheter jag tänkte ägna sommaren åt. En härligt grangrön jacka av modell-59, i det närmaste obegagnad. Välsydd och genomtänkt av tidlös modell, i princip outslitlig. Perfekt på cykelfärden till arbetet, under ornitologiska exkursioner, på fisketuren, musikfestivaler, svampplockning eller kanske bara när man skall ta en utepilsner i parken.

Eftersom modellen är konstruerad för att möta ett fullskaligt anfall från Sovjetunionen under det kalla krigets dagar kan man tryggt utgå ifrån att den klarar de flesta vardagliga situationer

Priset var satt till femtio kronor men eftersom alla klädesplagg var nedsatta med 50% krävdes det bara 25 spänn för att detta gedigna plagg skulle vara mitt. Ett pris passande sunkhörnans plånbok och attityd. Glad i det inre av mitt hjärta cyklade jag hemåt med stadsmissionens plastkasse på styret.


Trendiga detaljer!



En elegant stjärtlapp (bäversvans) som man kan fästa där fram på jackan för att hålla värmen kalla vaktpass. En numera bortglömd finess.


En premiärtur i jackan företogs i Slottskogen men hur det nu var fann jag mig snart ståendes i en bar på Linnégatan. Fortfarande lämpligt klädd, en sportig framtoning med ett stänk nonchalant men säker stilkänsla. Den moderne urbane mannen i ett nötskal.
Med adekvat klädsel rör han sig obehindrat mellan naturupplevelser och krogmiljö.

Här sattes dessutom vår nyvunna ornitologiska kunskap återigen på prov. En uppstoppad fågel i takhöjd identifierades slutligen, med hjälp av fågelbok, som en häger. Tyvärr påpekade omgivningen att fåglarna måste vara levande vid observationen och något nytt kryss kunde således inte bokföras.

Sunkhörnans Hobby

Eftersom sunkhörnan inställning är att nöjen och hobbys skall vara gratis eller åtminstone mycket billiga beslöt vi oss för att undersöka ornitologins möjligheter. Detta beror delvis på att en kikare upphittats i återvinningsrummet och att en åldrig men fullt funktionsduglig fågelbok sedan urminnes tider ingått i hushållet. Vi beslöt att börja observationerna i närmiljön, på Pizzeria Marsala vid Chapmans torg, då vi dragit oss till minnes att vi där sett fjäderfän av varierande sort.

I väntan på att kräken skulle behaga infinna sig beställde vi en pizza och en öl. Och se, det stod inte på förrän den första krabaten morskt visade sig. Det var en grå oansenlig fågel som snabbt bedömdes vara en gråsparv. Vi hade således kryssat för vår första art. Detta firades med ytterligare en pilsner men då uppenbarade sig komplikationer. Ytterligare en gråaktig fågel hoppade av och an bredvid serveringen. Även denna identifierades som en gråsparv fast den uppenbarligen var av en annan sort än den första.

Trots våra goda föresatser hade vi glömt både fågelbok och kikare och fick konsultera tillgänglig expertis (gästerna vid bordet bredvid). En animerad diskussion följde med flera personer inblandade. Åsikterna var delade. Var det eventuellt hona och hane av samma art? Ytterligare pilsner var tvunget att inhandlas. Vi matade fåglarna med pizzakanter för att kunna se dem på nära håll och kom till slutsatsen att den första var en gråsparv och den andra en pilfink. Vi kunde således kryssa för två arter och har bara 298 kvar innan vi kan gå med i 300-klubben. Detta firades med ännu en pilsner.


När vi konsulterade fågelboken vid hemkomsten såg vi att vi fått felaktig information av de föregivna experterna och att det således var tvärt om. Ornitologi är inte någon lätt konstart. Eftersom notan gick på 345 kronor per skaft är den inte heller så billig som man skulle tro. Vi bestämde oss dock för att göra ett nytt försök. Denna gång skall vi besöka uteserveringen vid Röda Sten för att spana efter havsfåglar. Förutsättningarna bedöms vara goda för att kunna kryssa för fler arter.

Sunkhörnans Filmspecial

Även Sunkhörnans redaktör förförs då och då av de rörliga bildernas magi. Filmens värld förmedlar så väl subtila nyanser som stormande känslor ända in i hjärteroten. Även den mest luttrade cyniker blir stundom rörd till tårar av den vita dukens hjältar. Jag talar förstås om gamla klassiska filmer. Ni vet de där svartvita som går mitt på dagen i SVT.

Både skådespelarkonst, manus, bildkomposition och klippteknik har ju changerat avsevärt på senare tid- då färgfilmen infördes. Ja, jag har vänner som menar att detta inleddes redan med talfilmen. Så extrem är inte Sunkhörnans redaktör, som gärna slår sig ned i sin härligt nedsuttna soffa för att avnjuta gammal hederlig svensk pilsnerfilm från de gyllene decennierna, strax innan mitten av förra seklet. Gärna med en fickljummen pilsner i handen och kanske t.o.m. en skiva falukorv för att förhöja stämningen ytterligare.

Vi ser här en av nyckelscenerna i kultfilmernas kultfilm Pensionat Paradiset från 1937 med Thor Modén, John Botvid, Julia Ceasar m.fl. Ett klämmigt sångnummer med Thor i högform.

Kan film överhuvudtaget bli bättre?

Thor Modén dog 1950 vid 52 års ålder. Han var känd för sin förmåga att kunna arbeta trots en legendarisk spritkonsumtion och lyckades 1935 med konststycket att bli bötfälld för att ha varit allt för "rolig" i samband med en offentlig tillställning. Han lär bland annat ha burit en ”lustig hatt” vilket inte föll myndigheterna i smaken. Jag överlåter åt läsarnas fantasi att visualisera vad som kan ha utspelat sig.