Alternativ solsemester

 Då ekonomin på grund av vissa större (och nödvändiga) inköp till hushållet blivit något ansträngd fanns inte finansiella medel till att hyra någon bil i år. Vad göra? I ett nostalgiskt skimmer drar jag mig till minnes forna tiders bravader då jag på två hjul och starka ben gled genom ett soldränkt landskap. Så vitt jag kom ihåg var det också billiga semestrar. Nåväl, en cykel har jag, ett gammalt tält finns väl på vinden och en sovsäck från 80-talet hittades ovanpå en garderob.

Tyvärr var tältet ihoprullat vått när det senast användes och således alldeles mögligt. Vi fick glädjas åt det vackert prickiga mönstret.

Nu återstod bara att intressera en mig närstående kvinna för en cykelsemester. Hälsorelaterade argument som poängterade sund livsföring och friskt friluftsliv blandades ekonomiska och miljömässiga resonemang. Kulturella fraser om långsamhetens lov, Sverige ur ett annat perspektiv, kombinerades med försåtliga instick om sambandet mellan cykling, fettförbränning och snygga vadmuskler. Väder, topografi, avstånd och liknande petitesser utelämnades sorgfälligt. All min argumentationsteknik och övertalningsförmåga användes i detta projekt

Snygg svartcamping med sjöutsikt i Virserum

Efter några veckors bearbetning var planerna klara. Några prisbilliga väskor, luftmadrasser och en oduglig pump inköptes på Biltema och vi gav oss av genom Mellansverige med Gotland som mål.
Eftersom vi ville undvika hårt trafikerade trafikleder blev det ett sicksackande på småvägar genom framför allt Småland. Ett ganska stort, backigt landskap som sommaren 2012 framför allt kännetecknades av skyfall och översvämningar.
                           

Två överlastade cyklar på knottrik badplats nära Ambjörnarp

Röd stuga med vita knutar under inflytande av entropi

Efter att ha tältat i kylslagna knottbuskage några nätter  övertalades jag av min medresenär att  investera delar av vår begränsade reskassa i ett rum på ett vandrarhem. Känslan av geografisk forskningsexpedition fick därmed ge vika och en nästan lyxig atmosfär infann sig..

Charterfeeling...nästan i alla fall

Lokala delikatesser förtärdes i stora kvantiteter. Ibland hade vi t.o.m. tillgång till spis och kunde värma maten. Redaktören med tillreder med van hand kroppkakor samt provsmakar ett för måltiden lämpligt rosévin
                                        

Det är märkligt hur annorlunda allt blir när man ser det från cykelsadeln. Ett helt annat Sverige gör sig synligt.

Träden tycks använda sig av en aggressiv expansionspolitik på husens bekostnad

Ibland har jag klagat över hur det ser ut i min stadsdel. Jag skall sluta med det.

Inte så lite Tjernobylkänsla i en del samhällen

En hel del nya geografiska kunskaper fick vi efter vägen. Ställen man inte hört talas om och ställen man hört talas om.

Mina fördomar om Stureplan stämde inte alls överens med verkligheten

Självfallet var denna resa inte utan konstnärliga intryck. i Påskallavik (fint namn) hittade vi följande alster

Överdimensionerad dam med generösa former

Hotande jätte i skogsbrynet

Magnifik cementstaty med många tolkningsmöjligheter

Småland har, med viss konkurrens från Norrbotten och Västergötland, de kanske mest fantasifulla ortsnamnen i Sverige

                                                           

 
Här har vi en fotografisk konstbild som jag tänkt kalla ”Kärnkraftverk genom smutsigt fönster i hällregn”.

Kärnkraftverk genom smutsigt fönster i hällregn

Efter en rad häpnadsväckande upplevelser på Gotland som kommer att redovisas i nästa inlägg vände vi åter mot Småland och trampade hemåt.

Backiga grusvägar omgivna av träd, träd och åter träd finns det gott om i Sverige

Eftersom gud lägger en skyddande hand över dårarna lyckades vi komma för sent till alla skyfall och såg endast översvämningarna efter dem. I gengäld plågades vi av en enveten motvind som vi var nödgade att motverka med frekventa choklad- och pilsnerstopp. Till slut närmade vi oss dock västerhavet igen. Dags att fira rejält.

Fortfarande steg vattnet i Emån. Roddbåtar syntes förtöjda i verandorna.

På systembolaget i Hyltebruk stegade jag morskt fram till föreståndaren och begärde det dyraste och finaste rödvin som utskänkningsstället kunde tillhandahålla, i tetrapack. Vi fick då ett prima sydafrikanskt vin för 59 kronor litern. Som försäkrades, skulle passa utmärkt till  pilsnerkorv, oliver och bröd med mjukost vilket var vad vi hade att celebrera kvällen med.
                                      

Festligt firande av återkomsten till Västkusten

 

Tre veckor och 120 mil efter starten rullade vi fram till Gyllen Prags uteservering och beställde en panerad ost med  extra potatis som sköljdes ned med antal Staropramen.

Vårstädning - ett husligt äventyr

                      Något försenad kommer här en spännande redogörelse över årets vårstädning.

        En strategiskt placerad tvätthög

Redaktören är på intet sätt emot städning som företeelse. Tvärtom, jag ger gärna goda råd och anvisningar åt vänner och bekanta. Själva det praktiska utförande är jag dock mer skeptisk inför. Det krävs en viss tid av begrundan och kraftsamling innan brytpunkten är nådd och jag griper till verket och får något gjort.

 Tyvärr är min psykiska och fysiska förmåga så beskaffad att jag gärna avbryter företaget innan jag är helt färdig. Dammsugare blir ståendes mitt i rummet, sopborstar lutas mot köksbord och vattenhinkar och skurtrasor står som monument över en förbrukad handlingskraft.

Att attackera något ovanligt mål kan dock sätta igång inspirationen. Garderobsinventering gjorde jag ifjol med många intressanta fynd. Bokhyllan sorterade jag härom året och skafferiet är genomgånget. Vinden vågar jag mig inte på än. Så vad återstår?

Den sorterade bokhyllan

Det finns emellertid en sägenomspunnen plats i varje lägenhet, en plats som endast städas vid speciella tillfällen av särskilt djärva personer. Denna plats existens förträngs vanligtvis men fasansfulla historier om vad som där uppenbarat sig sprids gärna av de dristiga som utfört sådan städning. Förmodligen för att avskräcka andra och själva framstå som unika våghalsar

Denna vår bestämmer jag mig följaktligen för att städa bakom spisen.  Något som jag under flera decenniers boende i lägenhet aldrig gjort ( jag har aldrig behövt flyttstäda eftersom alla lägenheter jag flyttat ifrån  av någon outgrundlig anledning skall helrenoveras eller rivas) .  Eftersom ingen detalj inom städningens konst bör vara förborgad är det alltså dags att ta sig an detta göromål.

Oförvägen som jag är skrider jag till verket utan skyddsutrustning och prövar att med kroppskrafter bända bort spisen från golvytan. Vilket till min förvåning går mycket lättare än jag trodde eftersom det sitter små hjul fiffigt placerade under spisen. Om det hade jag faktiskt ingen aning.

Spisen svängs åt sidan, "Sesam öppna dig". Liksom upptäckarna av Pompeji och Herculaneum en gång i tiden finner vi en plats där tiden frusits.  Brödbitar, kapsyler, ärtor, bönor, en säkerhetsnål, vitlöksklyftor, piller, kvitton (från 2003), några kubikcentimeter okänd substans och toppen av en trumpinne (det måste ha gått vilt i köket till någon gång). Alla upptänkliga pastasorter tycks här även ha funnit en sista viloplats och även något som såg ut som friterade insekter, vilket det vid närmare undersökning också var (Attagenus pellio eller pälsängerlarver) .

Vad man kan finna bakom spisen

Nu börjar orken att tryta och jag är nära på att ge upp när det ringer på dörren och en mig närstående kvinna gör entré. Jag vacklar på fötter och fortsätter lite håglöst torka när hon pekar mot kylskåpet och menar att jag, när jag ändå är igång även kan gör rent under det. Jag hade inte fattat att det fanns ett utrymme även där. Men jag ryckte snabbt bort gallret och hittade en annan skattgömma. En tidtabell från västtrafik, mer pasta, smågodis och pälsängerlarver (döda).

Tidskapsel under kylskåpet

Nu flög fan i mig och jag gick lös även på ovansidan av spisen och spettade lös lite avlagringar med gott resultat.  Plattorna var dock allt för korroderade för få i anständigt skick.

 

Även kaffebryggaren fick sig en duvning, det var ju ett tag sedan, och blev om inte vit så åtminstone vitare.


                                                    

Under tiden hade den resoluta kvinnan tagit sig för att tvätta fönstren i vardagsrummet. Min bestämda åsikt har varit att fönster inte behöver tvättas. Jag bor ju i Göteborg.  De ständiga regnen och hårda västvindarna borde i rimlighetens namn göra att ingen smuts kan fastna på rutorna.

Ack, vad jag under många år bedragit mig. Helt plötsligt var himlen inte så jämngrå. Konturerna klarnade och den spirande grönskan kunde skönjas. Hade jag vetat att det var så fint väder ute hade jag nog inte ens kommit på tanken att städa. Någon gång per decennium bör alltså fönster putsas. Alltid lär man sig något nytt.

Även hallen rengjordes och rensades. Tvätthögarna och alla saker som förhindrade passage försvann. Vart tog det vägen?

Naturligtvis lagrades allt i det rum som inte städades. Ett förråd för tvätthögar, instrument, väskor, kartonger med pryttlar,  sportutrustning och skodon. Den delen av lägenheten får bli nästa vårs projekt. Alla 73 kvadratmeter kan inte städas vid ett och samma tillfälle. Någon måtta får det faktiskt vara.

Sommarfest i lantlig idyll

Alla foton på den lantliga idyllen har vänligen ställts till Sunkhörnans förfogande

 I de flesta glättade magasin finns bilder och tips om hur sommares utefester och grillkvällar skall bli lyckade. Sunkhörnan tänkte inte vara sämre utan redogöra för en nyligen bevistad tillställning i lantlig miljö, som inspirationskälla för läsekretsen.

Redaktören fick inbjudan till en grillafton med musiktema i det vackra Bohuslän och tackade förstås ja. Detta evenemang äger rum nästan årligen och samlar en liten men entusiastisk skara besökare i en mindre fastighet nära havet.

Bordet stod dukat på hälleberget omgivet av  den ljuvaste försommargrönska med allehanda fåglar kvittrandes i träden. Runt det bastanta furubordet samlades den uteslutande manliga deltagarskaran för att under otvungna former ägna sig åt förtäring. De kvinnor som någon gång, till äventyrs bevistat denna tillställning har aldrig känt någon större åstundan att återvända.

Att grilla är egentligen mycket enkelt. Man tänder grillen och lägger på köttstycket och efter en stund är det klart. Om man kommer ihåg det kan man även vända på det. Det är väl där svårigheten ligger. Först att veta vilket kött som är ens eget och sedan kunna vända på det utan att tappa ned det i glöden. Med en polygrip går det dock galant att vända de mest bångstyriga köttstycken.

En vackert grillad köttbit

                                    
I väntan på matens färdigblivande ägnade menigheten sin uppmärksamheten åt bordets flytande håvor. Förutom en mångfald av malthaltiga drycker, jästa druvsafter och spirituosa uppenbarade sig en iögonfallande butelj från Polen innehållandes 72% Slivowitz vilken i högsta grad förhöjde stämningen  Ingen av oss tillhörde den judiska religionen men vi blev vederbörligt imponerade av etikettens försäkran om att denna sprit var tillverkad enligt kosherreglerna. Detta faktum gjorde dock inte att vi slapp halsbränna och svidande läppar, vilket måste sköljas bort med mildare drycker.  Rätt var det var var maten klar (eller rättare sagt mer än klar) och ett hektiskt ätande vidtog.

Värden med ett i det närmaste kremerat köttstycke

Då återstod bara musicerandet. I husets vardagsrum stod åtta förstärkare, två trumset, tre elbasar, 5-6 gitarrer, klaviatur, tre mikrofonställ, en PA-anläggning, dragspel, ukulele, congas och diverse små slagverk och munspel till förbannelse. Lägg därtill tio överförfriskade karlar i medelåldern med falnade rockstjärnedrömmar. Någon finstämd visafton blev det alltså inte tal om.

 Det är svårt att med ord beskriva vad som hände. Eftersom alla inte fick plats samtidigt så blev det skiftgång vid instrumenten med många intressanta kombinationer av stilar och instrument.
Någon inspelning finns så vitt jag vet inte. Tack och lov. Till närmaste grannhus var det några hundra meter men det borde ände ha känts ända in i benstommen när volymen vreds upp allt eftersom natten gick. 

Genom det öppna fönstret kan vi ana oss till musikanterna

Många kände sig kallade att vara sologitarrister och ägnade sig med kraft och energi åt att överrösta varandra. Någon gormade i mikrofonen eller tutade vildsint i munspel. I volym hade basisterna med sin enorma förstärkare ett avgjort försprång vilket trumslagarna med muskelkraft ansåg sig vara tvungna att kompensera.  Den ena gamla slagdängan efter den andra (företrädesvis sådana med få ackord) misshandlades i halvtimmeslånga versioner. Från Uriah Heep till John Holm via Santana och Jimi Hendrix.

Den höga flaskan innehöll den 72% Slivovitzen. Den helvetiska ljudvolymen syns inte i detta idylliska foto

Jag höll mig till dragspel och bas innan jag fram emot natten till min överraskning kunde spela trummor. Kanske var det kosherspritens förtjänst. När festen upphörde vet jag inte, jag la mig i bilen för att undkomma de sista entusiasternas kakafoni. Morgonens uppvaknade blev tungt. Göken gol i trädtopparna och solen sken med en förödande kraft
                            


Men nu fanns tid att njuta av de lantliga vyerna och av egendomens rustika charm. Den engelskinspirerade trädgården var fylld av installationer med ett kraftfullt formspråk. Ett robust skapande som  visar på tidens obönhörliga gång och åskådliggör termodynamikens andra huvudsats.

Årets festbord på morgonen

Ett bord i ett mildare stadium av förfall - och en plankhög att begrunda

Ett bord från en tidigare grillafton. Vattenkannan ger en antydan om eldsvåda. En triptyk över entropins kraft

En stol, ett städ, en kniv, en spade och en oljedunk mot en draperad lufthammare- tolkningmöjligheterna är många..

 

Fordon i stillhet är en återkommande beståndsdel i installationerna. Här en moped invävd i vegetation med en båt i bakgrunden. Tunnan och plankhögen förstärker intrycket av kompakt orörlighet

Enligt vanligtvis välunderrättade källor är detta en fjäderhammar draperad i presenning och rep. Associationerna flödar.

Fyra dunkar olikfärgade vätskor, rostiga metallkonstruktioner och en spade. Ytterligare en gåta.

Den blivande smedjan

Då egendomsinnehavaren för ett kvarts sekel sedan flyttade in fanns stora planer på iordningställande av en smedja på tomten. Men arbetet som dödgrävare på den närbelägna kyrkogården i kombination artistkarriären (på smärre syltor längs västkusten) har tagit så mycket kraft gjort att konstruktionen ännu kommit igång. Dock har en vägg, med bistånd från vänner och bekanta, iordningställts. Taket är det emellertid värre med.

Väggen är klar!

En annan smärre byggnad med oklart användningsområde

En reminiscens av vintern och en påminnelse om årstidernas hastiga växling

Under frukosten och förmiddagen blev vi av denne centraleuropeiske gentleman en längre stund och tämligen mångordigt upplysta om allehanda ämnen som politik i allmänhet och polsk i synnerhet, ockultism, arbetsmiljö, kosthållning, musik, psykologi, diverse krämpor, fastighetsförvaltning i Polen med släktförhållanden och tillhörande ekonomiska tvister.

I förvånansvärt snabb takt, med tanke på omständigheterna, avlägsnade sig de kvarvarande festdeltagarna från fastigheten.

Morgontidningens vara eller icke vara

Av gammal vana har redaktören sedan länge hållit sig med morgontidning. Först genom att utnyttja tre-månaders erbjudanden i olika namn till samma adress, sedan studentrabatt under flera decennier. Dessa tider än nu förbi och jag måste till min förtrytelse betala fullt pris på min prenumeration.  I dessa bistra tider då jag försöker minska mina månatliga utgifter tittar jag extra noga på denna post.
Visserligen finns tidningen på internet. Men att jag på morgonen skulle slå på datorn och medelst tangentbordet trycka mig fram genom nyheterna förefaller mig orealistiskt. Om inte annat är det bara en tidsfråga innan jag skulle spilla kaffe över tangentbordet. Nej, jag vill sitta i min favoritfåtölj och stillsamt sörpla kaffe(och spilla) samtidigt som jag slöbläddrar mig fram genom artiklarna och läser lite här och där.

Men måste det då vara dagens nyheter? Nej, egentligen inte. Hur många gånger har jag inte i morgonens grumsiga ögonblick tagit fel och läst gårdagens tidning en gång till. Vagt har jag till slut känt igen någon artikel, uppmärksammat fadäsen och muttrande bytt till dagens edition. Skulle man inte då kunna läsa gamla tidningar på morgonen eftersom det är ceremonin snarare än nyheterna man eftersträvar?

Under förra sommaren gjorde jag ett experiment. Eftersom jag befann mig på resandefot i obygden på nordkalotten i en husvagn, var en morgontidning en lyx som svårligen gick att uppbringa (de enstaka exemplar av Norrbottens Kuriren som jag lade beslag på fick tjänstgöra i flera dagar).  Men för att vara på den säkra sidan hade jag med mig en försvarlig kasse med en helt tidlös tidning. Nämligen:  Kvällsstunden. Av namnet kan Sunkhörnans läsare ana sig till att det inte är någon morgontidning. Det är heller ingen kvällstidning utan den i särklass mest anakronistiska veckotidning som fortfarande lämnar tryckpressarna i Sverige. 

Moderna trender inom tidningsskapandet har fullständigt gått redaktionen förbi. Tidningen startade 1938 och layouten är 40-tals-mässig och innehållet likaså.
                                        
Svenska landskap, gamla fotografier, dikter, insändare och följetonger. I serien dragspelsprofiler har långt över trehundra artiklar publicerats. Andra artikelserier har handlat om svenska kraftkarlar, landskapsvampar eller flyttblock. Berömda personer från förr avporträtteras och intressanta platser beskrivs. Recept, korsord, insändare och små goda råd från allmänheten T.ex. ” Egen stärkelse kan man göra billigt och bra. Man tar 2 liter vatten, tre msk vetemjöl (rågade) och en tsk salt. Kokas upp och låt svalna” Att använda till gardiner och dukar. Fascinerande.
                                           
Serien Adamson som började under 20-talet i tidningen Söndags-Nisse, går fortfarande som om tiden stått stilla (tecknaren Oscar Jacobsson dog 1945). Likaså Sympatiske Filip vars tecknare inte dog förrän 1969 men handlar om vardagsliv från mitten av förra seklet.
                                    

Kvällsstunden har dock en hemsida och vi tittar på veckans nummer (nr  8 2012)
* Nu närmar sig Skottdagen, och tjejerna kan fria!
* Musikprofilen Charlie Norman, pianisten som skapade folkstorm i Norge
* Nu är det högtidsstunder för angelfiskare.
* Veckans mat: Pasta Italiano och semlor.
* Fredriksberg, en lyxstad inne i Köpenhamn.
* En äkta parisare är en norrlänning.

Tydligen går det att driva en tidning med gammaldags metoder för kvällsstunden har över 53.000 i upplaga och går bra. Vi saxar från hemsidan: ”Den är genom sin uppläggning och idé unik på tidningsmarknaden”. Jag kan inte annat än att hålla med.
                                   
”Kvällsstunden är fri från politisk eller religiös framtoning, men har kommit att bli de lite äldres favorittidning”.  Eftersom en äldre anförvant, som är trogen prenumerant överlåter lästa nummer åt mig, får jag kostnadsfritt femtiotvå nummer om året med den i förhållande till storleken mest fullmatade tidning jag sett.

Göteborgsposten som jag betalar 245 kr i månaden för har en innehållsmässig kvalité som är sjunkande. Ständiga förändringar och förnyad layout hjälper inte när innehållet närmar sig kvällspressens idiotier. Ideologiskt tycks hålla redaktionen fingret i vädret för att följa alla marknadens nycker.

Trots allt fortsätter jag nog att prenumerera, så att jag har något att irritera mig på på morgonen. Det sätter igång livsandarna och hettar upp blodet så att jag piggnar till och kommer på fötter och under allmänt grumsande kommer iväg till arbetet.

Kvällsstunden får även i fortsättningen förgylla sommarens semestrar och vara ett titthål in i en annan tid när allt gick långsammare och världen var så mycket enklare.

Ljust och fräscht och fruktansvärt

Ganska ljust men inte fräscht

En bilaga som med ojämna mellanrum finns med i min morgontidning brukar sätta mitt blod i svallning. Jag har skrivit om den tidigare och det är en på det hela taget en sällsynt motbjudande publikation, som jag på något sätt inte kan låta bli att bläddra i och förfasa mig över. Den tycks vända sig till ekonomiskt välbärgade personer utan egen smak med räddhågad inställning till det mesta. Jag kollar på hemsidan. Jodå, ”distributionen är selekterad till några av Göteborgs mest attraktiva områden såsom  Örgryte, Innerstaden, Torslanda, Askim, Onsala, Särö och Långedrag” .
                                  

Dags att diska i alla fall...

Majorna står inte nämnt så jag antar att jag får den av misstag då och då (inom parates sagt hör inte Onsala och Särö till Göteborg, men det faller inom ramen för geografiska fakta och är således ointressant för utgivarna). Denna bilaga är från början till slut den diametrala motsatsen till vad Sunkhörnan står för och ger mig ny inspiration att ta itu med sunkskriverierna som legat för fäfot ett tag.
                                 
I det glättade magasinet skriver ”experter” om hur man skall vara; vad man skall äta och dricka; hur man skall klä sig samt sist men inte minst: hur man skall inreda sitt hem. Självfallet är dessa skriverier ackompanjerade av annonser för just den typen av varor som rekommenderas. Hela tidningen är förstås en annons men försöker ge intrycket av att vara en ordinarie bilaga.

                               
Jag saxar från hemsidan ”genom att synas i A Perfect Guide har du möjlighet att kommunicera med en köpstark och mycket väl definierad målgrupp”.  ”De tjänar inte bara mer än genomsnittet, de har även en förmögenhet som är mer än dubbelt så stor som genomsnittet....Pensionssparar för 45 % mer än genomsnittet. Innehar dubbelt så oftare en chefsposition än genomsnittet. Är mer intresserade av privatekonomi än genomsnittet”. Men, alltid rädda för vad grannarna skall tycka, kan man ana sig till.

Alltså reklam för champagne, vin, spa, resor, inredning, mer vin, Lexus, Rolex , golv och köksutrustning.  Ja, sedan så finns där några svagsinta texter om vad som är "rätt" för tillfället. Det gamla ordet kälkborglig dyker upp i min hjärna.
                             
Inte bara Sunkhörnan irriteras av livsstilsguider. Jag ser att Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms föreställning Ljust och Fräscht kommer till Göteborg. Showen handlar om den välbärgade medelklassen i Stockholms innerstad och deras ombyggnadshysteri. Kanske måste man dock röra sig i dessa kretsar för att riktigt förstå det roliga. De lär nog få en publik även här på västkusten där komplexet gentemot huvudstaden är en stark drivkraft.

                                  

Fast visst har även jag funderat på förbättringar i köket. Kanske sätta på knappar på skåpen så de går att öppna och limma tillbaka framsidan av bestickslådan. Jag har ju gått och irriterat mig på det där några år nu...           
                                   

Ingen av redaktörens bekanta har det särskilt ljust och fräscht hemma. De flesta bor i små murriga lägenheter fylla av allsköns bråte, arvegods och ”bra att ha grejor”. Böcker, tidskrifter och gamla skivor fyller möblemanget; minst tre generationer datorer är lagrade och pryttlar och pinaler fyller alla plana ytor.

En svag lukt av obsolet elektronik, sopor och  kattsand förstärker stämningen.  Kylskåpen surrar och kranarna droppar.  Någon enstaka bekant har ett fallfärdigt hus på landet där trädgården fylls av gamla bilvrak och båtar.
                                               


Vad är egentligen viktigt här i livet? Goda vänner, lite mat och en skvätt vin. Samtal, skratt och musik. Hur det ser ut runt om kring?  Vem bryr sig!

Varken ljust eller fräscht, men trevligt

 Livet är kort och döden är lång. På det yttersta är det få personer som anser att de borde jobbat mer än vad de gjort under livet. Jag skulle gissa att ännu färre önskade att de byggt om köket fler gånger.

                                             

Ps
För övrigt kan jag tillägga att Rolex är överskattat. Siffrorna trillade av urtavlan på min efter bara någon vecka så att visarna fastnade.