Sommarfest i lantlig idyll

Alla foton på den lantliga idyllen har vänligen ställts till Sunkhörnans förfogande

 I de flesta glättade magasin finns bilder och tips om hur sommares utefester och grillkvällar skall bli lyckade. Sunkhörnan tänkte inte vara sämre utan redogöra för en nyligen bevistad tillställning i lantlig miljö, som inspirationskälla för läsekretsen.

Redaktören fick inbjudan till en grillafton med musiktema i det vackra Bohuslän och tackade förstås ja. Detta evenemang äger rum nästan årligen och samlar en liten men entusiastisk skara besökare i en mindre fastighet nära havet.

Bordet stod dukat på hälleberget omgivet av  den ljuvaste försommargrönska med allehanda fåglar kvittrandes i träden. Runt det bastanta furubordet samlades den uteslutande manliga deltagarskaran för att under otvungna former ägna sig åt förtäring. De kvinnor som någon gång, till äventyrs bevistat denna tillställning har aldrig känt någon större åstundan att återvända.

Att grilla är egentligen mycket enkelt. Man tänder grillen och lägger på köttstycket och efter en stund är det klart. Om man kommer ihåg det kan man även vända på det. Det är väl där svårigheten ligger. Först att veta vilket kött som är ens eget och sedan kunna vända på det utan att tappa ned det i glöden. Med en polygrip går det dock galant att vända de mest bångstyriga köttstycken.

En vackert grillad köttbit

                                    
I väntan på matens färdigblivande ägnade menigheten sin uppmärksamheten åt bordets flytande håvor. Förutom en mångfald av malthaltiga drycker, jästa druvsafter och spirituosa uppenbarade sig en iögonfallande butelj från Polen innehållandes 72% Slivowitz vilken i högsta grad förhöjde stämningen  Ingen av oss tillhörde den judiska religionen men vi blev vederbörligt imponerade av etikettens försäkran om att denna sprit var tillverkad enligt kosherreglerna. Detta faktum gjorde dock inte att vi slapp halsbränna och svidande läppar, vilket måste sköljas bort med mildare drycker.  Rätt var det var var maten klar (eller rättare sagt mer än klar) och ett hektiskt ätande vidtog.

Värden med ett i det närmaste kremerat köttstycke

Då återstod bara musicerandet. I husets vardagsrum stod åtta förstärkare, två trumset, tre elbasar, 5-6 gitarrer, klaviatur, tre mikrofonställ, en PA-anläggning, dragspel, ukulele, congas och diverse små slagverk och munspel till förbannelse. Lägg därtill tio överförfriskade karlar i medelåldern med falnade rockstjärnedrömmar. Någon finstämd visafton blev det alltså inte tal om.

 Det är svårt att med ord beskriva vad som hände. Eftersom alla inte fick plats samtidigt så blev det skiftgång vid instrumenten med många intressanta kombinationer av stilar och instrument.
Någon inspelning finns så vitt jag vet inte. Tack och lov. Till närmaste grannhus var det några hundra meter men det borde ände ha känts ända in i benstommen när volymen vreds upp allt eftersom natten gick. 

Genom det öppna fönstret kan vi ana oss till musikanterna

Många kände sig kallade att vara sologitarrister och ägnade sig med kraft och energi åt att överrösta varandra. Någon gormade i mikrofonen eller tutade vildsint i munspel. I volym hade basisterna med sin enorma förstärkare ett avgjort försprång vilket trumslagarna med muskelkraft ansåg sig vara tvungna att kompensera.  Den ena gamla slagdängan efter den andra (företrädesvis sådana med få ackord) misshandlades i halvtimmeslånga versioner. Från Uriah Heep till John Holm via Santana och Jimi Hendrix.

Den höga flaskan innehöll den 72% Slivovitzen. Den helvetiska ljudvolymen syns inte i detta idylliska foto

Jag höll mig till dragspel och bas innan jag fram emot natten till min överraskning kunde spela trummor. Kanske var det kosherspritens förtjänst. När festen upphörde vet jag inte, jag la mig i bilen för att undkomma de sista entusiasternas kakafoni. Morgonens uppvaknade blev tungt. Göken gol i trädtopparna och solen sken med en förödande kraft
                            


Men nu fanns tid att njuta av de lantliga vyerna och av egendomens rustika charm. Den engelskinspirerade trädgården var fylld av installationer med ett kraftfullt formspråk. Ett robust skapande som  visar på tidens obönhörliga gång och åskådliggör termodynamikens andra huvudsats.

Årets festbord på morgonen

Ett bord i ett mildare stadium av förfall - och en plankhög att begrunda

Ett bord från en tidigare grillafton. Vattenkannan ger en antydan om eldsvåda. En triptyk över entropins kraft

En stol, ett städ, en kniv, en spade och en oljedunk mot en draperad lufthammare- tolkningmöjligheterna är många..

 

Fordon i stillhet är en återkommande beståndsdel i installationerna. Här en moped invävd i vegetation med en båt i bakgrunden. Tunnan och plankhögen förstärker intrycket av kompakt orörlighet

Enligt vanligtvis välunderrättade källor är detta en fjäderhammar draperad i presenning och rep. Associationerna flödar.

Fyra dunkar olikfärgade vätskor, rostiga metallkonstruktioner och en spade. Ytterligare en gåta.

Den blivande smedjan

Då egendomsinnehavaren för ett kvarts sekel sedan flyttade in fanns stora planer på iordningställande av en smedja på tomten. Men arbetet som dödgrävare på den närbelägna kyrkogården i kombination artistkarriären (på smärre syltor längs västkusten) har tagit så mycket kraft gjort att konstruktionen ännu kommit igång. Dock har en vägg, med bistånd från vänner och bekanta, iordningställts. Taket är det emellertid värre med.

Väggen är klar!

En annan smärre byggnad med oklart användningsområde

En reminiscens av vintern och en påminnelse om årstidernas hastiga växling

Under frukosten och förmiddagen blev vi av denne centraleuropeiske gentleman en längre stund och tämligen mångordigt upplysta om allehanda ämnen som politik i allmänhet och polsk i synnerhet, ockultism, arbetsmiljö, kosthållning, musik, psykologi, diverse krämpor, fastighetsförvaltning i Polen med släktförhållanden och tillhörande ekonomiska tvister.

I förvånansvärt snabb takt, med tanke på omständigheterna, avlägsnade sig de kvarvarande festdeltagarna från fastigheten.

Morgontidningens vara eller icke vara

Av gammal vana har redaktören sedan länge hållit sig med morgontidning. Först genom att utnyttja tre-månaders erbjudanden i olika namn till samma adress, sedan studentrabatt under flera decennier. Dessa tider än nu förbi och jag måste till min förtrytelse betala fullt pris på min prenumeration.  I dessa bistra tider då jag försöker minska mina månatliga utgifter tittar jag extra noga på denna post.
Visserligen finns tidningen på internet. Men att jag på morgonen skulle slå på datorn och medelst tangentbordet trycka mig fram genom nyheterna förefaller mig orealistiskt. Om inte annat är det bara en tidsfråga innan jag skulle spilla kaffe över tangentbordet. Nej, jag vill sitta i min favoritfåtölj och stillsamt sörpla kaffe(och spilla) samtidigt som jag slöbläddrar mig fram genom artiklarna och läser lite här och där.

Men måste det då vara dagens nyheter? Nej, egentligen inte. Hur många gånger har jag inte i morgonens grumsiga ögonblick tagit fel och läst gårdagens tidning en gång till. Vagt har jag till slut känt igen någon artikel, uppmärksammat fadäsen och muttrande bytt till dagens edition. Skulle man inte då kunna läsa gamla tidningar på morgonen eftersom det är ceremonin snarare än nyheterna man eftersträvar?

Under förra sommaren gjorde jag ett experiment. Eftersom jag befann mig på resandefot i obygden på nordkalotten i en husvagn, var en morgontidning en lyx som svårligen gick att uppbringa (de enstaka exemplar av Norrbottens Kuriren som jag lade beslag på fick tjänstgöra i flera dagar).  Men för att vara på den säkra sidan hade jag med mig en försvarlig kasse med en helt tidlös tidning. Nämligen:  Kvällsstunden. Av namnet kan Sunkhörnans läsare ana sig till att det inte är någon morgontidning. Det är heller ingen kvällstidning utan den i särklass mest anakronistiska veckotidning som fortfarande lämnar tryckpressarna i Sverige. 

Moderna trender inom tidningsskapandet har fullständigt gått redaktionen förbi. Tidningen startade 1938 och layouten är 40-tals-mässig och innehållet likaså.
                                        
Svenska landskap, gamla fotografier, dikter, insändare och följetonger. I serien dragspelsprofiler har långt över trehundra artiklar publicerats. Andra artikelserier har handlat om svenska kraftkarlar, landskapsvampar eller flyttblock. Berömda personer från förr avporträtteras och intressanta platser beskrivs. Recept, korsord, insändare och små goda råd från allmänheten T.ex. ” Egen stärkelse kan man göra billigt och bra. Man tar 2 liter vatten, tre msk vetemjöl (rågade) och en tsk salt. Kokas upp och låt svalna” Att använda till gardiner och dukar. Fascinerande.
                                           
Serien Adamson som började under 20-talet i tidningen Söndags-Nisse, går fortfarande som om tiden stått stilla (tecknaren Oscar Jacobsson dog 1945). Likaså Sympatiske Filip vars tecknare inte dog förrän 1969 men handlar om vardagsliv från mitten av förra seklet.
                                    

Kvällsstunden har dock en hemsida och vi tittar på veckans nummer (nr  8 2012)
* Nu närmar sig Skottdagen, och tjejerna kan fria!
* Musikprofilen Charlie Norman, pianisten som skapade folkstorm i Norge
* Nu är det högtidsstunder för angelfiskare.
* Veckans mat: Pasta Italiano och semlor.
* Fredriksberg, en lyxstad inne i Köpenhamn.
* En äkta parisare är en norrlänning.

Tydligen går det att driva en tidning med gammaldags metoder för kvällsstunden har över 53.000 i upplaga och går bra. Vi saxar från hemsidan: ”Den är genom sin uppläggning och idé unik på tidningsmarknaden”. Jag kan inte annat än att hålla med.
                                   
”Kvällsstunden är fri från politisk eller religiös framtoning, men har kommit att bli de lite äldres favorittidning”.  Eftersom en äldre anförvant, som är trogen prenumerant överlåter lästa nummer åt mig, får jag kostnadsfritt femtiotvå nummer om året med den i förhållande till storleken mest fullmatade tidning jag sett.

Göteborgsposten som jag betalar 245 kr i månaden för har en innehållsmässig kvalité som är sjunkande. Ständiga förändringar och förnyad layout hjälper inte när innehållet närmar sig kvällspressens idiotier. Ideologiskt tycks hålla redaktionen fingret i vädret för att följa alla marknadens nycker.

Trots allt fortsätter jag nog att prenumerera, så att jag har något att irritera mig på på morgonen. Det sätter igång livsandarna och hettar upp blodet så att jag piggnar till och kommer på fötter och under allmänt grumsande kommer iväg till arbetet.

Kvällsstunden får även i fortsättningen förgylla sommarens semestrar och vara ett titthål in i en annan tid när allt gick långsammare och världen var så mycket enklare.

Ljust och fräscht och fruktansvärt

Ganska ljust men inte fräscht

En bilaga som med ojämna mellanrum finns med i min morgontidning brukar sätta mitt blod i svallning. Jag har skrivit om den tidigare och det är en på det hela taget en sällsynt motbjudande publikation, som jag på något sätt inte kan låta bli att bläddra i och förfasa mig över. Den tycks vända sig till ekonomiskt välbärgade personer utan egen smak med räddhågad inställning till det mesta. Jag kollar på hemsidan. Jodå, ”distributionen är selekterad till några av Göteborgs mest attraktiva områden såsom  Örgryte, Innerstaden, Torslanda, Askim, Onsala, Särö och Långedrag” .
                                  

Dags att diska i alla fall...

Majorna står inte nämnt så jag antar att jag får den av misstag då och då (inom parates sagt hör inte Onsala och Särö till Göteborg, men det faller inom ramen för geografiska fakta och är således ointressant för utgivarna). Denna bilaga är från början till slut den diametrala motsatsen till vad Sunkhörnan står för och ger mig ny inspiration att ta itu med sunkskriverierna som legat för fäfot ett tag.
                                 
I det glättade magasinet skriver ”experter” om hur man skall vara; vad man skall äta och dricka; hur man skall klä sig samt sist men inte minst: hur man skall inreda sitt hem. Självfallet är dessa skriverier ackompanjerade av annonser för just den typen av varor som rekommenderas. Hela tidningen är förstås en annons men försöker ge intrycket av att vara en ordinarie bilaga.

                               
Jag saxar från hemsidan ”genom att synas i A Perfect Guide har du möjlighet att kommunicera med en köpstark och mycket väl definierad målgrupp”.  ”De tjänar inte bara mer än genomsnittet, de har även en förmögenhet som är mer än dubbelt så stor som genomsnittet....Pensionssparar för 45 % mer än genomsnittet. Innehar dubbelt så oftare en chefsposition än genomsnittet. Är mer intresserade av privatekonomi än genomsnittet”. Men, alltid rädda för vad grannarna skall tycka, kan man ana sig till.

Alltså reklam för champagne, vin, spa, resor, inredning, mer vin, Lexus, Rolex , golv och köksutrustning.  Ja, sedan så finns där några svagsinta texter om vad som är "rätt" för tillfället. Det gamla ordet kälkborglig dyker upp i min hjärna.
                             
Inte bara Sunkhörnan irriteras av livsstilsguider. Jag ser att Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms föreställning Ljust och Fräscht kommer till Göteborg. Showen handlar om den välbärgade medelklassen i Stockholms innerstad och deras ombyggnadshysteri. Kanske måste man dock röra sig i dessa kretsar för att riktigt förstå det roliga. De lär nog få en publik även här på västkusten där komplexet gentemot huvudstaden är en stark drivkraft.

                                  

Fast visst har även jag funderat på förbättringar i köket. Kanske sätta på knappar på skåpen så de går att öppna och limma tillbaka framsidan av bestickslådan. Jag har ju gått och irriterat mig på det där några år nu...           
                                   

Ingen av redaktörens bekanta har det särskilt ljust och fräscht hemma. De flesta bor i små murriga lägenheter fylla av allsköns bråte, arvegods och ”bra att ha grejor”. Böcker, tidskrifter och gamla skivor fyller möblemanget; minst tre generationer datorer är lagrade och pryttlar och pinaler fyller alla plana ytor.

En svag lukt av obsolet elektronik, sopor och  kattsand förstärker stämningen.  Kylskåpen surrar och kranarna droppar.  Någon enstaka bekant har ett fallfärdigt hus på landet där trädgården fylls av gamla bilvrak och båtar.
                                               


Vad är egentligen viktigt här i livet? Goda vänner, lite mat och en skvätt vin. Samtal, skratt och musik. Hur det ser ut runt om kring?  Vem bryr sig!

Varken ljust eller fräscht, men trevligt

 Livet är kort och döden är lång. På det yttersta är det få personer som anser att de borde jobbat mer än vad de gjort under livet. Jag skulle gissa att ännu färre önskade att de byggt om köket fler gånger.

                                             

Ps
För övrigt kan jag tillägga att Rolex är överskattat. Siffrorna trillade av urtavlan på min efter bara någon vecka så att visarna fastnade.

Nu är det jul igen

Herregud redan? Man hinner ju knappt släcka julstjärnan innan tomtarna gör sin entré igen.

En del läsare har undrat om redaktören ingår i de 42 % av befolkningen som känner obehag av julen. Nej, absolut inte. Att jag ogillar kommersen och köphysterin runt högtiden djupt och innerligt är väl ingen hemlighet, men jag köper inga julklappar och slipper därmed att trängas i köptemplen till min stora belåtenhet (speciellt när jag ser teveprogram om stackarna som skall köpa 17 klappar på två timmar). Och visst har jag förklarat tomtefri zon i mitt hem även detta år, men lite mat och dryck och god stämning har självfallet redaktören inget emot, tvärtom. Även med en modest utgiftsnivå kan man fira en rejäl jul i hemmet.

För att skapa den där speciella stämningen har Franska Trions Våra mest älskade julsånger snurrat på min cd-spelare i det närmaste oavlåtligt de senaste dagarna.



Mina förberedelser tycks ha tilltagit i år. Jag har dock valt att koncentrera mitt julfirande till köket och lämna resten av lägenheten som neutral mark. Julstjärnan har ju funnits på plats sedan 2008 och jag tände den vid reglementsenlig tid första advent (förutom redaktören själv syns i bilden även ljusslingan som bostadsbolaget så förtjänstfullt satt upp på gården till hyresgästernas båtnad).

Efter att ha diskat och sopat golvet gick jag därefter upp på vinden för att hämta granen(!). Just det.
Julkaktusen har pensionerats och en stilig fådd gran (av plast) har fått inta hedersplatsen på köksbordet.
                                               

Några vackra ljus flämtar på bordet farligt nära plasten, men förfäras ej, de drivs av batteri och är ofarliga även för en så glömsk person som redaktören men sprider sitt tempererade gemyt över matplatsen.
                                              

Eftersom redaktören på gamla dar blivit vegetarisk lyser julskinkan med sin frånvaro. Istället blir det sill och lax, och lite oliver (cross-kitchen ni vet). Några buteljer porter för att skölja ned det hela.

Fast smörbyttan var nästan tom, en skuffelse. Alltid är det något man glömmer,

Den sedvanliga explorern har denna gång fått sällskap av en exklusiv julsnaps (fådd) med exotiskt ursprung vilket naturligtvis förhöjer stämning ytterligare ett snäpp.

                                              

                                  

Efter maten blir det kaffe och lussekatt (besparingsivern har tydligen även drabbat lussekattsindustrin eftersom den helt saknade russin, skandal) och läsande av julevange......förlåt, Kapten Stofils julnummer skall det vara, med en sedelärande historia om Kapten Stofils inställning till julen (som i mångt och mycket är identisk med redaktörens) och spännande äventyr i legogruvan..

Nåväl mätt, belåten och avslappnad ger sig redaktören in i de sköna konsterna värld. Julens lekar och Sånger (första upplagan 1898!) en låtskatt för endast 10 kronor i Statsmissionen affär vid Stigbergstorget. Lätt satta för piano dessutom. Nu är det jul igen, Hej tomtegubbar, Nu har vi ljus och Räven raskar. Nu skall Franska trion få konkurrens.  Jag behöver bara öva lite och friska upp minnet. Visserligen har jag inget piano men åtminstone en melodika. Hur svårt kan det vara?

Hm, jag kanske skall nöja mig med att sjunga. Den där händelsekedjan från noter (har jag verkligen en gång i tiden kunnat noter?) till hjärna och sedan ut i fingrarna tycks inte riktigt fungera. Framför allt inte samtidigt som nervsystemet skall frakta texten via ögonen till struphuvudet. Allt för mycket logistik på en gång. 


Om någon tycker att det är ledsamt att jag skall fira julen i ensamhet så behöver ni inte oroas. Framemot juleftermiddagen går jag hem till min gamla mamma (87) och moster (86) för att i dessa rutinerade damers sällskap äta, dricka snaps och sjunga julsånger (hoppas att övandet bet något i alla fall). Eftersom tanterna med ålderns rätt kroknar rätt tidigt blir kvällen lugn och fridsam med en inte allt för sen hemgång. Om någon undrat över vem som försett redaktören gran, ljus och julsnaps kan ni nog ana det nu.


                          God Jul på er alla och ta det försiktigt där ute.

Det måste vara Wisby julsnaps som påverkat mig. Helt plötslig grips jag av en obetvingelig lust att lyssna på det gotländska kultbandet Smaklösa. Självfallet blir det en jullåt.

594 mil konstrunda

Även denna gång passade redaktören på att bese de konstverk som fanns efter vägen, och det blev en hisnande resa. Under de 594 milen fick vi den ena banbrytande konstupplevelsen efter den andra upp.

Man tänker inte på att monumentalskulptur är ett så utbrett fenomen i Norden. Kanske är det de djupa skogarna, de vida vidderna eller de höga bergen som som gör att  konstyttringarna antar så mäktiga dimensioner. Redan i Hälsingland  dök den första skapelsen upp.

En rejäl skrotskulptur i sommarstugestorlek, men förmodligen betydligt tyngre. Jag anar en subtil mix mellan musikinstrument och mejeriutrustning, troligen är också den bastanta gödselodören från ladugården i bakgrunden en pendang till verket.


Norrmännen tycks ha gett sig dän på att ge trollet i Åmål en match om fulaste staty, för när vi närmade oss riksgränsen tornade följande uppenbarelse upp sig framför oss. Fult, jättelikt och helt malplacerat. Tydligen ett ekonomiskt misslyckande eftersom affären/kaffét vid sidan om var apstängt och nedgånget. Men en attraktion i sunkhörnans smak, vi stannade för att ta ett kort och strax dök en annan bil upp och ut tumlade ytterligare en skock glada fotografer. Kanske dags att öppna igen, ett tips till  våghalsiga riskkapitalister.


 I Lovikka mellan Vittangi och Pajala finns världen största Lovikkavante utställd i en monter bredvid vägen. Förstås. Inte så fantasifullt men vad kan man göra på en ort med ett sådant namn. Guinness rekordbok var nog måttligt intresserade.....

I det inre av Norrland, i Åsele stötte vi på följande emanation av mänsklig skaparkraft. Vi såg, vi stannade, vi suckade, vad var detta? Det tog ett tag innan vi insåg att det var en urinnevånare som avbildats.  En gigantisk tofs med en stiliserad samisk person under? Kan det finnas någon annan förklaring (här kan man verkligen undra om Diskriminerings Ombudsmannen är informerad)? Vad kommunen vill säga med det här är höljt i dunkel. I  Åsele serverades vi för övrigt Sveriges överlägset otäckaste pizza.


I Pajala har man en lappuggla i trä enligt norrländsk kommuntradition, till fromma för ornitologiskt intresserade besökare. Lite diskret, vid en parkering i utkanten av samhället.  Eftersom kvantitet slår kvalitet nio gånger av tio borde den ha varit större och stått i centrum tycker redaktören som påtagit sig rollen som fjäderfänas tillskyndare.


Tvekande kan man däremot inte kalla den  staty som dök upp vid Höga Kusten. Vi missade den nästan. Jag var tvungen att tvärbromsa. åka in till vägkanten och springa tillbaka med kameran i hand.
Rå betong, sammanfogat av enkla geometriska beståndsdelar i ett modernistiskt formspråk. Det här är frågan om ett betydande konstverk av internationell dignitet. Den ironiskt kapitalistiska devisen förstärker motivet i politisk riktning. Varför har jag inte hört talas om detta verk? Fantastiskt, man bara gapar.

Sunkhörnan på semester

Långsamt, som ett utnött tröskverk börjar Sunkhörnans redaktör komma i gång. Ta i tu med den id och ävlan som hör hösten till. Jag slår mig ned vid tangentbordet och låter fingrarna, om inte löpa så åtminstone lite valhänt hamra på tangenterna.

Vederkvickt efter sommarens avkopplande semestertripp som- inte helt fövånande för den initierade läsekretsen - även denna gång gick norrut, skall jag försöka sammanfatta expeditionen.
Om man tycker att Norrland är för tätbefolkat och hippt, vad finns annat att gör än att åka till finska Lappland.

Färre människor, längre raksträckor, ödsligare ödemark och obegripligare språk. Så exotiskt och så nära.




Vi börjar i den enda nordiska stad som skryter med att den saknar historia: Rovaniemi. Helt modern och således tämligen charmlös, har staden locka till sig mer än en miljon (!) turister årligen. En imponerande prestation.

Stadens torg har döpts- inte efter gamla krigshjältar eller politiker- utan efter modernare hjältar. Eurovisionsvinnarna Lordi.

Här kan man jämför sina egna handflator med idolernas egna.

Men det är knappast Lorditorget utan tomtelandet vid polcirkeln strax utanför staden som lockar mest turister. Även mitt i sommaren var julruschen igång.

Visserligen är redaktören en cynisk gammal julhatare men några kort kan man väl alltid knäppa (det var dessutom det enda som var gratis).

Men Rovaniemi är faktiskt en storstad. Bättre blir det längre norrut. Mindre samhällen, färre hus. Långa rakstäckor där den enda avtagsvägen går till Murmansk (ett nog så lockande resmål men biluthyrningsfirman var mycket bestämd på den punkten. Åk inte till Ryssland).

En envis sol vägrar att gå ned och Enare träsk breder ut sig.

Detta är Nordkalotten och vi blir varse att det är lämmelår i år. Pipande gnagare i varenda buske men med hjälp av en kvast och hotfulla åtbörder lyckas vi hålla dem utanför husvagnen.

På Enare träsk lär man kunna hålla pimpeltävlingar vid midsommar men nu har isen gått och vi kan låtsas att vi är på badsemester och göra en kort (mycket kort) visit i det blöta elementet.

Det är helt obegripligt att svenskar envisas med att åka söderut på semestern när det finns så mycket att uppleva i våra grannländer. De kulturella intrycken ska vi inte tala om.
Jodå, inspirationen rinner till och i midnattsolens sken kommer dragspelet fram och det komponeras valser vid vägkanten så det står härliga till. 





De finska semesterbilderna avslutas med en gammal favorit från den svartvita tiden. En ovanligt glad finsk låt. Allt går faktiskt inte i moll.




Fortsättning följer

Politik med Sunkhörnan

Ett meddelande om att Sunkhörnan är censurerad i Kina har nått redaktionen. Det var sannerligen en överraskande nyhet. Mig veterligen har jag inte nämnt Kina och vad som kan ha förtörnat de kinesiska myndigheterna är därmed höljt i dunkel. Kanske är det inlägget om stökighet i hemmet? Eller var det Sunkhörnans matlagningen som ansågs stötande? Klädtipsen? Är det möjligtvis något ord som ligger på svarta lista? Har jag eventuellt nämnt att jag varit i Falun? En ort som tydligen inte gillas av det mäktiga riket i öster. Förmodligen kommer jag aldrig att få ett fullständigt svar på denna fråga.

Det är förstås lite rörigt på den politiska kartan nu. Förr var det ju vänstern som åkte på studiebesök till Kina men nu är det snarare storföretagarna som sätter sitt hopp till det kinesiska kommunistpartiet. Vi lever i märkliga tider.

Sunkhörnan är ju en tämligen opolitisk blogg men när vi ändå är inne på området kan jag ju redogöra för bloggens grundläggande åsikter inom ämnet svensk politik: Det var bättre förr.

Ni vet när socialdemokraterna var socialister, folkpartiet liberala, högern konservativ, centerpartiet kärnkraftsmotståndare , vänstern bestod av kommunister och kristdemokraterna var frikyrkliga.

Allt var tydligare och enklare när det var en bestämd skillnad mellan partierna. Jag menar, nu har allt blandats ihop i mitten i någon fåfäng jakt på varandras väljare. Nu säger sig moderaterna vara ett arbetarparti som värnar om de svaga, folkpartiet pratar om kontroll och hårdare tag, sossarna gullar med storföretagarna, centern kramar kärnkraft snarare än träd. Vänstern har avmarxifierat sig och som kristdemokrat kan man vara både ateist eller muslim. Vart är världen på väg?

Miljöpartiet har visserligen tillkommit, men anpassat sig ganska fort efter de rådande förhållandena och armbågat sig in bland de andra, där i mitten. Det senaste populistiska tillskottet i riksdagen får vi väl se som blott och bart en förvirrad protest mot etablissemanget.

För de som vill bilda sig i politik finns förträffliga utfrågningar av partiledarna från år 1967 som reder ut gårdagens tvistefrågor, klargör de ideologiska skillnaderna och illustrerar personligheterna, i mycket makligt tempo och svartvitt.

Ack, gamla tiders politiker. Inte stylade och mediatränade utan märkliga figurer med ett blommande språk som de visste att använda.

Sunkhörnans politiska idol är självfallet Gunnar Sträng. Med en lika säregen stil som vokabulär lyckades han charma det svenska folket i flera decennier. Kännetecknande var att han bar både hängslen och livrem med gummisnodd på änden. Knappen var knäppt runt plånboken och för säkerhets skull plomberad med en säkerhetsnål. Ett effektfullt arrangemang på alla vis.

Här kommer några andra fina idolbilder från politikens guldålder. En rufsig Tage Erlander i talarstolen. Märklig humorist med illasittande kostymer som stannade som statsminister i över 20 år.

Centerns Gunnar Hedlund var en man som kunde matcha de färgstarka socialdemokraterna i både språk och humor. Lyckades med konststycket att framstå som en klurig bondgubbe trots att han var juris doktor.

C.H. Hermansson kallade sig verkligen kommunist men blev mest känd för sina ord om att ”någon jävla ordning får de va i ett parti” på en tid när det verkligen inte svors i teve.


Fast nu ljög jag lite i början. Högerns Yngve Holmberg stylades faktiskt, med J.F Kennedy som förebild. Men så lätta tricks gick inte det svenska folket på, utan belönade högern med de sämsta valresultaten någonsin och stackars Yngve fick gå.