Ibland måste man vidga vyerna. Redaktören har orättfärdigt blivit beskylld för att vara inskränkt och förändringsobenägen. Det är dags att visa handlingskraft och bevisa motsatsen. Han är nämligen inte alls är främmande för att hitta ny inspiration, bortanför den inkrökta rutinen. Sunkhörnan arrangerar därför en internationell afton. Vi lämnar Sverige och beger oss mot andra breddgrader. Eftersom vi börjar lite hovsamt är dessa breddgrader belägna aningen norrut. I Finland.
Orsaken till detta är delvis att den lokala ICA-affären saluför finska charkuterier av flera sorter samt att man bör vara försiktig med alltför stora förändringar i kosthållningen. Falukorven kan ibland kännas aningen förutsägbar, trots skivning på både längden och tvären. I detta fall chansar vi istället på Sininen Lennki, en matkorv av allmän karaktär som med sin kötthalt på 43% även bör kunna attrahera ambivalenta vegetarianer.
Läser man finska romaner inser man att korv ofta intar en framträdande plats i den östnordiska litteraturen(I Paasolinnas De hängda rävarnas skog agnas en rävfälla med korv varvid både en poliskonstapel och en flerfaldig mördare fastnar).
En Sininen Lenkki kan självfallet tillagas på många olika sätt men jag väljer att skiva och steka den. Skivorna läggs på ett för ändamålet inköpt grovt rågbröd av finskt fabrikat.
Som grädde på moset toppas ensemblen med några skivor saltgurka. Vips har vi en exotisk kvällsvard för en romantisk afton med internationella förtecken.
Som måltidsdryck väljer vi en burk Lapin Kulta. Denna förstärks med några glas Koskenkorva som enligt Systembolagets information har en ren smak med inslag av bröd och en liten ton av halm och passar därför alldeles utmärkt. Alkoholhalten är måttliga 37,5% så den kan betraktas som lättsprit.
Nu stiger stämningen vid matbordet, dragspelet kommer fram och några valser (i moll) exekveras.
Efterrätten går även den i enkelhetens tecken och består av några finska pinnar från Hemköp.
Kaffet är slut så istället häller vi upp slutslatten av den finska tjärsnapsen Terva Snapsi. En vidunderlig brygd som ger associationer till näbbstövel upplöst i sockerlag, med inslag av skidvalla och grävlingsgryt. Brygden har främst använts till att ge intet ont anande gäster en obehaglig överraskning och har sedan stått gömd bakom röbetorna längst ned i kylen tills den raderats från medvetandet. Nu kommer den till heders igen och gör att de finska pinnarna smakar himmelskt.
Vi avslutar med Tapio Rautavaaras fina inspelning av Emma från 1969. Mitt finska påbrå är avlägset(1600-tal) men jag förnimmer ändå en plötslig längtan till långdistanslöpning, bloddoping och bastubad.
5 kommentarer:
det vattnas onekligen i munnen! det finska köket känns allmänt som ett ganska oprövat kort, men det här inlägget borde ju råda bot på det.
Absolut, och faktiskt går intressanta finska livsmedel att hitta på både ICA, Hemköp och Systembolaget.
En lysande betraktelse som väcker minnen kring barndomens ålandsresor för att inköpa lauantaimakkara (lördagskorv), den enda påläggskorv som inte förändrar smörgåsens smak.
Jag hade egentligen velat testa den legendariska lördagskorven, känd från i stort sett varje nutida finsk roman, men den var tyvärr slut. Jag tror jag får återkomma till ämnet.
Var i Åbo nyss, den stad min mor växte upp i, och fann att där finns tjärglass för den som känner sig hågad. Smakade inte på den, vilket jag nu ångrar. Men nästa gång så..... Återkommer då med rapport.
Sign. Karjalaan pirakkaa
Skicka en kommentar