Diskbänkens tolkningmöjligheter

Ytterligare ett smakfullt bidrag har inkommit till Sunkhörnan från en folkhögskola på västkusten. Det är en vackert ackumulerad disk, som under en veckas tid har producerats av tio personer. Vad skall man säga? En bra början visserligen, men processen är ännu i sin linda, vilket man framför allt ser på ordningen i diskstället. Här och där börjar dock balanserade porslinstorn växa till sig, en spännande process. Slasktratten bör förstås också fyllas med kastuller, bunkar och byttor för helhetsintryckets skull. Det är först när alla tillgängliga ytor har fyllts med disk som det kreativa staplandet börjar.

Liksom man började bygga skyskrapor i USA när tomtpriserna blivit allt för höga, börjar diskbänkens torn resa sig först när de plana arealerna är upptagna.
Således, en god grund att stå på, men det hela bör nog, med samtliga tio personers hjälp, mogna minst en vecka till. På min tid(yngre bronsåldern) skulle det här betecknas som ett tämligen välstädat kök.

Till bidragsgivarens försvar bör dock anföras att det är svårt att fästa äkta sunkighet på bild. Det ser gärna lite bättre ut än det egentligen är. Den där klibbiga hinnan, den allmänna solkigheten, fettfläckarna och prickarna försvinner på foton. Vissa dimensioner som doft- och känselintryck försvinner helt. Men om man låter kameralinsen gå riktigt nära kan man åtminstone ana sig till det äkta tillståndet. Här har vi en genuint sunkig skåpsdörr under en diskbänk(jfr med bilden ovan).


Här har vi ett fint exempel ur min närmiljö på hur det egentligen ser ut mellan spisplattorna.



En härligt sunkig kaffebryggare där man riktig känner doften av bränd kaffesump genom datorskärmen. En prydnad för vilket kök som helst och en installation vars förmåga att skapa trevnad knappast kan överskattas. Det trivsamma rosslandet från de igenkalkade rören förhöjer stämningen ytterligare.


En detaljstudie visar hur den bruna nyanserna varsamt men självsäkert sprider sig över de mörkvita ytorna liksom kaos ständigt naggar ordningen i kanten. Vi kan se denna installation såsom en metafor över vår handhavande av naturens resurser. Eller kanske som en politisk betraktelse över vårt samhälles gradvisa förfall. Tolkningsmöjligheterna är många.