Nu är det jul igen

Herregud redan? Man hinner ju knappt släcka julstjärnan innan tomtarna gör sin entré igen.

En del läsare har undrat om redaktören ingår i de 42 % av befolkningen som känner obehag av julen. Nej, absolut inte. Att jag ogillar kommersen och köphysterin runt högtiden djupt och innerligt är väl ingen hemlighet, men jag köper inga julklappar och slipper därmed att trängas i köptemplen till min stora belåtenhet (speciellt när jag ser teveprogram om stackarna som skall köpa 17 klappar på två timmar). Och visst har jag förklarat tomtefri zon i mitt hem även detta år, men lite mat och dryck och god stämning har självfallet redaktören inget emot, tvärtom. Även med en modest utgiftsnivå kan man fira en rejäl jul i hemmet.

För att skapa den där speciella stämningen har Franska Trions Våra mest älskade julsånger snurrat på min cd-spelare i det närmaste oavlåtligt de senaste dagarna.



Mina förberedelser tycks ha tilltagit i år. Jag har dock valt att koncentrera mitt julfirande till köket och lämna resten av lägenheten som neutral mark. Julstjärnan har ju funnits på plats sedan 2008 och jag tände den vid reglementsenlig tid första advent (förutom redaktören själv syns i bilden även ljusslingan som bostadsbolaget så förtjänstfullt satt upp på gården till hyresgästernas båtnad).

Efter att ha diskat och sopat golvet gick jag därefter upp på vinden för att hämta granen(!). Just det.
Julkaktusen har pensionerats och en stilig fådd gran (av plast) har fått inta hedersplatsen på köksbordet.
                                               

Några vackra ljus flämtar på bordet farligt nära plasten, men förfäras ej, de drivs av batteri och är ofarliga även för en så glömsk person som redaktören men sprider sitt tempererade gemyt över matplatsen.
                                              

Eftersom redaktören på gamla dar blivit vegetarisk lyser julskinkan med sin frånvaro. Istället blir det sill och lax, och lite oliver (cross-kitchen ni vet). Några buteljer porter för att skölja ned det hela.

Fast smörbyttan var nästan tom, en skuffelse. Alltid är det något man glömmer,

Den sedvanliga explorern har denna gång fått sällskap av en exklusiv julsnaps (fådd) med exotiskt ursprung vilket naturligtvis förhöjer stämning ytterligare ett snäpp.

                                              

                                  

Efter maten blir det kaffe och lussekatt (besparingsivern har tydligen även drabbat lussekattsindustrin eftersom den helt saknade russin, skandal) och läsande av julevange......förlåt, Kapten Stofils julnummer skall det vara, med en sedelärande historia om Kapten Stofils inställning till julen (som i mångt och mycket är identisk med redaktörens) och spännande äventyr i legogruvan..

Nåväl mätt, belåten och avslappnad ger sig redaktören in i de sköna konsterna värld. Julens lekar och Sånger (första upplagan 1898!) en låtskatt för endast 10 kronor i Statsmissionen affär vid Stigbergstorget. Lätt satta för piano dessutom. Nu är det jul igen, Hej tomtegubbar, Nu har vi ljus och Räven raskar. Nu skall Franska trion få konkurrens.  Jag behöver bara öva lite och friska upp minnet. Visserligen har jag inget piano men åtminstone en melodika. Hur svårt kan det vara?

Hm, jag kanske skall nöja mig med att sjunga. Den där händelsekedjan från noter (har jag verkligen en gång i tiden kunnat noter?) till hjärna och sedan ut i fingrarna tycks inte riktigt fungera. Framför allt inte samtidigt som nervsystemet skall frakta texten via ögonen till struphuvudet. Allt för mycket logistik på en gång. 


Om någon tycker att det är ledsamt att jag skall fira julen i ensamhet så behöver ni inte oroas. Framemot juleftermiddagen går jag hem till min gamla mamma (87) och moster (86) för att i dessa rutinerade damers sällskap äta, dricka snaps och sjunga julsånger (hoppas att övandet bet något i alla fall). Eftersom tanterna med ålderns rätt kroknar rätt tidigt blir kvällen lugn och fridsam med en inte allt för sen hemgång. Om någon undrat över vem som försett redaktören gran, ljus och julsnaps kan ni nog ana det nu.


                          God Jul på er alla och ta det försiktigt där ute.

Det måste vara Wisby julsnaps som påverkat mig. Helt plötslig grips jag av en obetvingelig lust att lyssna på det gotländska kultbandet Smaklösa. Självfallet blir det en jullåt.

594 mil konstrunda

Även denna gång passade redaktören på att bese de konstverk som fanns efter vägen, och det blev en hisnande resa. Under de 594 milen fick vi den ena banbrytande konstupplevelsen efter den andra upp.

Man tänker inte på att monumentalskulptur är ett så utbrett fenomen i Norden. Kanske är det de djupa skogarna, de vida vidderna eller de höga bergen som som gör att  konstyttringarna antar så mäktiga dimensioner. Redan i Hälsingland  dök den första skapelsen upp.

En rejäl skrotskulptur i sommarstugestorlek, men förmodligen betydligt tyngre. Jag anar en subtil mix mellan musikinstrument och mejeriutrustning, troligen är också den bastanta gödselodören från ladugården i bakgrunden en pendang till verket.


Norrmännen tycks ha gett sig dän på att ge trollet i Åmål en match om fulaste staty, för när vi närmade oss riksgränsen tornade följande uppenbarelse upp sig framför oss. Fult, jättelikt och helt malplacerat. Tydligen ett ekonomiskt misslyckande eftersom affären/kaffét vid sidan om var apstängt och nedgånget. Men en attraktion i sunkhörnans smak, vi stannade för att ta ett kort och strax dök en annan bil upp och ut tumlade ytterligare en skock glada fotografer. Kanske dags att öppna igen, ett tips till  våghalsiga riskkapitalister.


 I Lovikka mellan Vittangi och Pajala finns världen största Lovikkavante utställd i en monter bredvid vägen. Förstås. Inte så fantasifullt men vad kan man göra på en ort med ett sådant namn. Guinness rekordbok var nog måttligt intresserade.....

I det inre av Norrland, i Åsele stötte vi på följande emanation av mänsklig skaparkraft. Vi såg, vi stannade, vi suckade, vad var detta? Det tog ett tag innan vi insåg att det var en urinnevånare som avbildats.  En gigantisk tofs med en stiliserad samisk person under? Kan det finnas någon annan förklaring (här kan man verkligen undra om Diskriminerings Ombudsmannen är informerad)? Vad kommunen vill säga med det här är höljt i dunkel. I  Åsele serverades vi för övrigt Sveriges överlägset otäckaste pizza.


I Pajala har man en lappuggla i trä enligt norrländsk kommuntradition, till fromma för ornitologiskt intresserade besökare. Lite diskret, vid en parkering i utkanten av samhället.  Eftersom kvantitet slår kvalitet nio gånger av tio borde den ha varit större och stått i centrum tycker redaktören som påtagit sig rollen som fjäderfänas tillskyndare.


Tvekande kan man däremot inte kalla den  staty som dök upp vid Höga Kusten. Vi missade den nästan. Jag var tvungen att tvärbromsa. åka in till vägkanten och springa tillbaka med kameran i hand.
Rå betong, sammanfogat av enkla geometriska beståndsdelar i ett modernistiskt formspråk. Det här är frågan om ett betydande konstverk av internationell dignitet. Den ironiskt kapitalistiska devisen förstärker motivet i politisk riktning. Varför har jag inte hört talas om detta verk? Fantastiskt, man bara gapar.

Sunkhörnan på semester

Långsamt, som ett utnött tröskverk börjar Sunkhörnans redaktör komma i gång. Ta i tu med den id och ävlan som hör hösten till. Jag slår mig ned vid tangentbordet och låter fingrarna, om inte löpa så åtminstone lite valhänt hamra på tangenterna.

Vederkvickt efter sommarens avkopplande semestertripp som- inte helt fövånande för den initierade läsekretsen - även denna gång gick norrut, skall jag försöka sammanfatta expeditionen.
Om man tycker att Norrland är för tätbefolkat och hippt, vad finns annat att gör än att åka till finska Lappland.

Färre människor, längre raksträckor, ödsligare ödemark och obegripligare språk. Så exotiskt och så nära.




Vi börjar i den enda nordiska stad som skryter med att den saknar historia: Rovaniemi. Helt modern och således tämligen charmlös, har staden locka till sig mer än en miljon (!) turister årligen. En imponerande prestation.

Stadens torg har döpts- inte efter gamla krigshjältar eller politiker- utan efter modernare hjältar. Eurovisionsvinnarna Lordi.

Här kan man jämför sina egna handflator med idolernas egna.

Men det är knappast Lorditorget utan tomtelandet vid polcirkeln strax utanför staden som lockar mest turister. Även mitt i sommaren var julruschen igång.

Visserligen är redaktören en cynisk gammal julhatare men några kort kan man väl alltid knäppa (det var dessutom det enda som var gratis).

Men Rovaniemi är faktiskt en storstad. Bättre blir det längre norrut. Mindre samhällen, färre hus. Långa rakstäckor där den enda avtagsvägen går till Murmansk (ett nog så lockande resmål men biluthyrningsfirman var mycket bestämd på den punkten. Åk inte till Ryssland).

En envis sol vägrar att gå ned och Enare träsk breder ut sig.

Detta är Nordkalotten och vi blir varse att det är lämmelår i år. Pipande gnagare i varenda buske men med hjälp av en kvast och hotfulla åtbörder lyckas vi hålla dem utanför husvagnen.

På Enare träsk lär man kunna hålla pimpeltävlingar vid midsommar men nu har isen gått och vi kan låtsas att vi är på badsemester och göra en kort (mycket kort) visit i det blöta elementet.

Det är helt obegripligt att svenskar envisas med att åka söderut på semestern när det finns så mycket att uppleva i våra grannländer. De kulturella intrycken ska vi inte tala om.
Jodå, inspirationen rinner till och i midnattsolens sken kommer dragspelet fram och det komponeras valser vid vägkanten så det står härliga till. 





De finska semesterbilderna avslutas med en gammal favorit från den svartvita tiden. En ovanligt glad finsk låt. Allt går faktiskt inte i moll.




Fortsättning följer

Politik med Sunkhörnan

Ett meddelande om att Sunkhörnan är censurerad i Kina har nått redaktionen. Det var sannerligen en överraskande nyhet. Mig veterligen har jag inte nämnt Kina och vad som kan ha förtörnat de kinesiska myndigheterna är därmed höljt i dunkel. Kanske är det inlägget om stökighet i hemmet? Eller var det Sunkhörnans matlagningen som ansågs stötande? Klädtipsen? Är det möjligtvis något ord som ligger på svarta lista? Har jag eventuellt nämnt att jag varit i Falun? En ort som tydligen inte gillas av det mäktiga riket i öster. Förmodligen kommer jag aldrig att få ett fullständigt svar på denna fråga.

Det är förstås lite rörigt på den politiska kartan nu. Förr var det ju vänstern som åkte på studiebesök till Kina men nu är det snarare storföretagarna som sätter sitt hopp till det kinesiska kommunistpartiet. Vi lever i märkliga tider.

Sunkhörnan är ju en tämligen opolitisk blogg men när vi ändå är inne på området kan jag ju redogöra för bloggens grundläggande åsikter inom ämnet svensk politik: Det var bättre förr.

Ni vet när socialdemokraterna var socialister, folkpartiet liberala, högern konservativ, centerpartiet kärnkraftsmotståndare , vänstern bestod av kommunister och kristdemokraterna var frikyrkliga.

Allt var tydligare och enklare när det var en bestämd skillnad mellan partierna. Jag menar, nu har allt blandats ihop i mitten i någon fåfäng jakt på varandras väljare. Nu säger sig moderaterna vara ett arbetarparti som värnar om de svaga, folkpartiet pratar om kontroll och hårdare tag, sossarna gullar med storföretagarna, centern kramar kärnkraft snarare än träd. Vänstern har avmarxifierat sig och som kristdemokrat kan man vara både ateist eller muslim. Vart är världen på väg?

Miljöpartiet har visserligen tillkommit, men anpassat sig ganska fort efter de rådande förhållandena och armbågat sig in bland de andra, där i mitten. Det senaste populistiska tillskottet i riksdagen får vi väl se som blott och bart en förvirrad protest mot etablissemanget.

För de som vill bilda sig i politik finns förträffliga utfrågningar av partiledarna från år 1967 som reder ut gårdagens tvistefrågor, klargör de ideologiska skillnaderna och illustrerar personligheterna, i mycket makligt tempo och svartvitt.

Ack, gamla tiders politiker. Inte stylade och mediatränade utan märkliga figurer med ett blommande språk som de visste att använda.

Sunkhörnans politiska idol är självfallet Gunnar Sträng. Med en lika säregen stil som vokabulär lyckades han charma det svenska folket i flera decennier. Kännetecknande var att han bar både hängslen och livrem med gummisnodd på änden. Knappen var knäppt runt plånboken och för säkerhets skull plomberad med en säkerhetsnål. Ett effektfullt arrangemang på alla vis.

Här kommer några andra fina idolbilder från politikens guldålder. En rufsig Tage Erlander i talarstolen. Märklig humorist med illasittande kostymer som stannade som statsminister i över 20 år.

Centerns Gunnar Hedlund var en man som kunde matcha de färgstarka socialdemokraterna i både språk och humor. Lyckades med konststycket att framstå som en klurig bondgubbe trots att han var juris doktor.

C.H. Hermansson kallade sig verkligen kommunist men blev mest känd för sina ord om att ”någon jävla ordning får de va i ett parti” på en tid när det verkligen inte svors i teve.


Fast nu ljög jag lite i början. Högerns Yngve Holmberg stylades faktiskt, med J.F Kennedy som förebild. Men så lätta tricks gick inte det svenska folket på, utan belönade högern med de sämsta valresultaten någonsin och stackars Yngve fick gå.

Sunkhörnans stilikon

Av någon anledning dansar glättade modemagasin ned genom brevlådeinkastet med enerverande täthet. Antingen som reklam eller bilagor i tidningar. De brukar vanligtvis omgående hamna i kassen för utgående papper, men eftersom jag faktiskt anser mig som modebloggare slog mig tanken att jag kanske borde informera sig om vad konkurerande media skriver. En reklambrochyr som försöker låtsas att den är en tidning visar upp världens i deras tycke stilsäkraste män. Åtta män med ”oöverträffad känsla för stil” som vi skall lära oss av. Dvs. köpa de kläder publikationen gör reklam för; får man anta. Vad rika män köper för kläder är naturligtvis fullständigt ointressant för Sunkhörnan och dess läsekrets.

Men idén som sådan är god. Självklart måste även Sunkhörnan ha minst en egen stilikon. Här finns det många att välja bland. Bara i bekantskapskretsen finns individer med förbluffande känsla för material och form. Huruvida de skulle vilja framträda som stilikoner i Sunkhörnan är dock osäkert. Jag tittade efter mer offentliga personer och behöver faktiskt inte leta innan jag inser vem som självklart blir Sunkhörnans stilikon. En man som förkroppsligar Sunkhörnans anda i sin person och utstyrsel. Dalademokratens stridbare chefredaktör: Göran Greider.


Enligt en artikel i Göteborgsposten består hans garderob av ett tjugotal svarta T-shirts, några rutiga skjortor och ett antal träningsbyxor. Ett par grova skor fullbordar skepnaden. Jag kollar bilder på nätet och finner att Göteborgspostens uppgifter tycks stämma. Samma mundering på de flesta bilder under flera års tid. Här kan man dessutom tillägga att på den senaste bilden i GP, använder han fortfarande den rödrutiga favoritskjortan trots ett rejält hål på armbågen.

Till råga på allt har han skrivit en bok om Stil & Politik tillsammans med modejournalisten Barbro Hedvall. Jag har inte läst den men så snart jag hittar den i begagnat skick kommer jag att köpa den (för att den skulle finnas på biblioteken är väl knappast att hoppas på). Fascinerande med någon som säger sig avsky mode men ändå skriver om kläder.

Det skall bli intressant att se om han fortsätter använda den rödrutiga, trots hålet, om han lagar den, eller rent av köper en ny likadan.
Här kan man även tilläggas att Göran Greiders frisyr är på samma nivå som hans klädsel. Ett otvunget arrangemang av glesnande testar som ger associationer till både Einstein, elektricitet och någonting från Mumindalen.

Sökningen efter kvinnliga stilikoner fortgår och kommer att redovisas framgent.

Tevebilaga

Veckans nygamla ordspråk: ”När det regnar teveapparater har den fattige ingen licens”


Inflationen av teveapparater har nått mitt hem. Efter att i många år levt med undermåliga mottagare (t.ex en flimrig svartvit 16-tums där en polygriptång fick användas som kanalväxlare) eller ingen alls, tycks nu världen översvämmas av teveapparater.

I mitt vardagsrum står tre gigantiska mackapärer, som för inte allt för många år sedan, skulle ha kostat en vacker slant. Ganska dekorativt arrangemang om jag får säga det själv. Någon sorts medial installation som konstvetare säkert skulle ett och annat att säga om.

Eftersom världen en gång för alltid bestämt att det är platta bildskärmar som gäller, hivas massor fullt fungerande teveapparater ut från hemmen, så som varande obsoleta. Källare, vindar och containrar fylls med elektronik. Det kan man förstås ha åsikter om, men för en person med återhållsam inställning till utgifter, är det naturligtvis manna från himmelen. Jag kommer inte att behöva köpa en teve mer i hela mitt liv. Dessutom har jag försett släkt och vänner med prima 32-tummare.


Dock tycks inflationen tyvärr inte gälla programmen. Antalet kanaler och bildkvalitet och tycks stå i omvänd proportion mot programmens innehållsmässiga värde. Det blir således mest kunskapskanalen och någon gammal svensk långfilm i svartvitt som faller redaktören på läppen. Vinsten var alltså försumbar och allt kånkande förgäves. Nedrans också! Förmodligen kan man dra någon slags moralisk lärdom av detta men det överlåter jag åt läsarna.

Det sladdlösa hemmet tur och retur

Från läsekretsen har inkommit ett illustrativt foto över teknikens välsignelser. En kvinna - som vill förbli anonym - föll för reklamens frestelser och beslöt sig för att ändra sina abonnemang för tjäna en krona eller två. Internet, telefon och teve skulle komma från samma uttag och medelst trådlös förbindelse sammankoppla hemmet med världen utanför.


Efter att förgäves försökt nå nämnda kvinnas hemtelefon("ditt samtal kan inte kopplas fram tillfället, försök igen senare")under flera veckor nödgades redaktören till slut ringa upp den mobila telefonen vilket han av kostnadsskäl brukar undvika.

Jodå, internet fungerade, men instruktionerna till inkopplandet av apparaturen tycktes vara översatt med google-translator och naturligtvis fullständigt obegripliga. Att ens försöka koppla in teven skulle omedelbart resultera i en längre tevefri period. Men en vacker sladdhärva blev det i alla fall. Och eftersom innehavaren är en estetiskt lagd person piffade hon stilsäkert upp arrangemanget med gröna rosetter till betraktarnas förnöjelse. Dock bryter den rustika knuten av naturfärgad ull mönstret och gör det hela till en filosofisk installation där tankarna förskjuts från det tekniska mot det mer jordnära.

Kontentan av det hela är att det sladdlösa hemmet är en konstruktion av imaginär art liksom det papperslösa kontoret eller den punkteringssäkra cykelslangen. Sladdarna är här för att stanna.