Politik med Sunkhörnan

Ett meddelande om att Sunkhörnan är censurerad i Kina har nått redaktionen. Det var sannerligen en överraskande nyhet. Mig veterligen har jag inte nämnt Kina och vad som kan ha förtörnat de kinesiska myndigheterna är därmed höljt i dunkel. Kanske är det inlägget om stökighet i hemmet? Eller var det Sunkhörnans matlagningen som ansågs stötande? Klädtipsen? Är det möjligtvis något ord som ligger på svarta lista? Har jag eventuellt nämnt att jag varit i Falun? En ort som tydligen inte gillas av det mäktiga riket i öster. Förmodligen kommer jag aldrig att få ett fullständigt svar på denna fråga.

Det är förstås lite rörigt på den politiska kartan nu. Förr var det ju vänstern som åkte på studiebesök till Kina men nu är det snarare storföretagarna som sätter sitt hopp till det kinesiska kommunistpartiet. Vi lever i märkliga tider.

Sunkhörnan är ju en tämligen opolitisk blogg men när vi ändå är inne på området kan jag ju redogöra för bloggens grundläggande åsikter inom ämnet svensk politik: Det var bättre förr.

Ni vet när socialdemokraterna var socialister, folkpartiet liberala, högern konservativ, centerpartiet kärnkraftsmotståndare , vänstern bestod av kommunister och kristdemokraterna var frikyrkliga.

Allt var tydligare och enklare när det var en bestämd skillnad mellan partierna. Jag menar, nu har allt blandats ihop i mitten i någon fåfäng jakt på varandras väljare. Nu säger sig moderaterna vara ett arbetarparti som värnar om de svaga, folkpartiet pratar om kontroll och hårdare tag, sossarna gullar med storföretagarna, centern kramar kärnkraft snarare än träd. Vänstern har avmarxifierat sig och som kristdemokrat kan man vara både ateist eller muslim. Vart är världen på väg?

Miljöpartiet har visserligen tillkommit, men anpassat sig ganska fort efter de rådande förhållandena och armbågat sig in bland de andra, där i mitten. Det senaste populistiska tillskottet i riksdagen får vi väl se som blott och bart en förvirrad protest mot etablissemanget.

För de som vill bilda sig i politik finns förträffliga utfrågningar av partiledarna från år 1967 som reder ut gårdagens tvistefrågor, klargör de ideologiska skillnaderna och illustrerar personligheterna, i mycket makligt tempo och svartvitt.

Ack, gamla tiders politiker. Inte stylade och mediatränade utan märkliga figurer med ett blommande språk som de visste att använda.

Sunkhörnans politiska idol är självfallet Gunnar Sträng. Med en lika säregen stil som vokabulär lyckades han charma det svenska folket i flera decennier. Kännetecknande var att han bar både hängslen och livrem med gummisnodd på änden. Knappen var knäppt runt plånboken och för säkerhets skull plomberad med en säkerhetsnål. Ett effektfullt arrangemang på alla vis.

Här kommer några andra fina idolbilder från politikens guldålder. En rufsig Tage Erlander i talarstolen. Märklig humorist med illasittande kostymer som stannade som statsminister i över 20 år.

Centerns Gunnar Hedlund var en man som kunde matcha de färgstarka socialdemokraterna i både språk och humor. Lyckades med konststycket att framstå som en klurig bondgubbe trots att han var juris doktor.

C.H. Hermansson kallade sig verkligen kommunist men blev mest känd för sina ord om att ”någon jävla ordning får de va i ett parti” på en tid när det verkligen inte svors i teve.


Fast nu ljög jag lite i början. Högerns Yngve Holmberg stylades faktiskt, med J.F Kennedy som förebild. Men så lätta tricks gick inte det svenska folket på, utan belönade högern med de sämsta valresultaten någonsin och stackars Yngve fick gå.