En man och tre cyklar

Jo, Sunkhörnans semester blev även i år en "all exclusive" tripp till det inre av Norrland.

Det var verkligen mil efter mil.........

Vissa lär sig av sina misstag andra inte. Redaktören tycks tillhöra det senare släktet. På grund av vissa brister i kassaflödet och osäkra framtidsutsikter, där ord som uppsägning och arbetsförmedling ingår, blev det även i år en enklare semester. Tåg till Norrland och påhälsning av släkt och vänner var en billig lösning.

 

Övergiven husvagn i Västerbotten

 Och, eftersom det gick bra förra året tänkte redaktören även denna gång - för att stärka kropp och själ - cykla hem. Det borde i rimlighetens namn även vara det billigaste färdsättet.
Kan man dessutom ta lite vackra sightseeingbilder med extravaganta vildmarksvyer,  övergivna hus och fordon är det ju alltid ett plus.

Lyxmiddag i Västebotten. Cykel 1.

 Och samtidigt, utgångspunkt för vidlyftiga skrönor om omänskliga strapatser i vildmarken, lämpliga att berätta över ett glas pilsner på krogen lite senare.  Även om det naturligtvis inte alls ligger för redaktören av skryta om sådant..........

Vildmarken

Sagt och gjort. Cykeln som skickats med bussgods till det hutlösa priset av 500 kronor, hämtades ut på Gulf-stationen i Vännäs. Att det inte längre går att  pollettera cyklar på SJ är en av de större skandalerna inom svenskt transportväsende och en källa till utdragna förbannelser bland velocipeda resenärer. Eftersom förra årets resa gick efter kusten tänkte redaktören denna gång färdas i inlandet. Mer skog och färre människor. Backiga grusvägar bland älgar, björnar och troll var tanken. Norrlands inland, denna  sägenomspunna landsända. Så förtalad av storstadsbornas mjukhudade skribenter men så oemotståndligt skön.

Fallfärdig byggnad på väg att övertas av skogen

 Öde hus, tomma byar, släckta ljus och djupa skogar var det dock gott om. Det ena efter det andra öde huset rullade jag förbi. Ibland stannade jag och med den vällastade cykeln mellan benen tog jag ett kort.

En rejäl pippi iakttog mig från en gran

• Jo, tack. Backar och grusvägar blev det mycket av. Och visst renar, älgar, rävar, bävrar, grävlingar, och massor av fåglar. Dock inga björnar, vargar eller troll.
  Men tanken på att hitta Sveriges mytomspunna mittpunkt drev mig vidare med oförtruten optimism.

Se där, trots en fanatiskt brant uppförsbacke fanns den bara där. Mittpunkten. Centrum. Origo.

Visst, ett dånande surrande av blodtörstiga myggor fyllde tältet. Men detta var vid Göta kanal i Östergötland. Betydligt fler myggor än i Norrland.

Jo, det var verkligen så - ni vet överjordiskt vackert...

Och sällan har väl en 3,5:a smakat så gott....

I mitten av bergslagen gav dock cykeln upp. Bakhjulet på denna springare som tagit mig till och från mitt arbete i tre år knäckte till i en uppförsbacke och slutade att fungera. Inget en skiftnyckel och det  icke föraktfulla förråd av cykelrelaterade svordomar jag byggt upp under ett antal år rådde bot på. Vad göra?

Den enväxlade hyrcykeln som trots allt gick som ett spjut. Cykel 2.

 Till fots drog jag cykeln till en kanotuthyrning jag passerat någon kilometer tidigare. Någon reparation var förstås inte möjlig men innehavaren erbjöd sig att hyra ut en cykel. Jag övervägde några minuter men fortsatte sedan färden på en enväxlad strandcykel från Biltema. Förvånande nog gick det undan som satan. 17 mil på en dag. Växlar är överskattat.

Den här typen av näringsställen var vad en cyklist såg många utav ute i landet..

I Linköping hyrde jag en bil. Åkte till bergslagen, lämnade igen hyrcykeln, lastade på min havererade springare, for till Göteborg. Lastade av vraket, lastade på den gamla Cresenten från förra årets strapatser. Det var kvalitet på 70-talets cyklar.

Japp, den gamla cresenten igen. Tredje cykeln på en resa....

For tillbaka till Linköping för att fortsätta färden. Envis, ja. Dum, ja, billigt, nej. Men om man nu bestämt sig för något så bör man fullfölja det enligt mitt förmenande. Kostnaderna för spektaklet hade för övrigt räckt till att köpa en helt ny cykel.

Övergivna platser var ordet....

Stigarna blev smalare och smalare ju längre söderut jag kom

Och även nära Göteborg fanns övergivna hus.....

Äntligen hemma efter två veckor och sisådär 160 mil i sadeln.

Klokare och visare- tja vem vet. Skinnflådd - absolut.  Kan jag göra det igen? Jajamän............. Jag får snart starta en blogg för envisa idioter.