Stillsamt julfirande i Sunkhörnan

                                    

                                                    Samma bild som förra året eftersom stjärnan ändå hänger där den hänger.

Det här årets julinlägg kommer lite senare än vanligt. Men, såsom alla egentligen vet varar julen från juldagen fram till tjugondag knut - inte som som köpmännen vill, från oktober till julafton.

Men eftersom vissa delar av läsekretsen ( nåja, vi skall inte överdriva men åtminstone en läsare) klagat när betraktelsen - över detta sammelsurium av tradition, religion, kommersialism och förhoppningar som julen är  - uteblivit, kommer här en drapa.

Det hela började med att den gamla plastjulgranen letades upp på vinden. På grund av sin - för att var julgran -  dimunitiva storlek hade den letat sig in bakom den osorterade ansamlingen av mögliga sovsäckar, söndriga serietidningar, malätna ylletröjor och föremål av okänt ursprung och användingsområde och därmed varit försvunnen sedan 2011. Efter en kraftansträngning  - som innebar ett evinnerligt omflyttande av totalt oanvändbara ägodelar som ligger lagrade i väntan på att jag får ork att kasta dem - lyckades jag till slut hitta den i en kasse med trasig sportfiskeutrustning.

En antik kaffeburk får vikariera som julgransfot. En lyxöl öppnades (med spiken från NKLJ:s järnvägar) och hälldes i det som kan misstas för en tomtemugg.

Den sattes i en vacker fot och de ljus som fortfarande fungerade illuminerade vardagsrummet lite tveksamt. Då frågar sig förstås en klipsk läsare: varför denna ansträngning för en ganska ful och sned plastgran? Jo, den var en gåva från min mor och hon kommer under mitt julbesök att med all säkerhet fråga om jag tänt granen. Och det vet väl alla ”ljuga, för mor, på julafton”. Nej, det går inte för sig.
                                              
Jag hittade dessutomen packe gamla Lp från mitt föräldrahem. Bland annat en fantastisk platta med där Egon Kärrman med kör och orkester lyckas dra igenom 28 julsånger på 40 minuter. Det är klämkäckt på ett så 60-talsmässigt sätt att man blir alldeles matt (Kommer någon ihåg Egon Kärrman? Det var han som ledde allsångsprogram på Hedenhösarnas tid. Enligt avdelningen för värdelöst vetande var det han som myntade uttrycket -”Jag sjunger hellre än bra”). Denna skivan fick snurra under det att jag tappade upp en öl och begrundade högtiden.

Stämningsförhöjade ljud från förr. Omslaget till Jul Med Egon är kanske inte 60-talets mest lyckade.

 Den andra skivan jag hittade var en barnskiva med Nicke Lilltroll som jag minns togs fram varje jul i min barndom. Varför är svårt att säga, det är en remarkabelt enfaldig produktion där talfelet som Lilltrollet tycks lida av är den bärande humoristiska idén. Några poänger går inte att hitta. Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte att den var rolig. Men det var som sagt var ont om nöjen på den tiden.....

                                     

Julaftonen avlade jag som vanligt ett besök hos min mor och moster. 89 och 88 år gamla. Vi tog några snapsar och sjöng Hej tomtegubbar så som traditionen bjuder. Jag fick höra ett och annat om forna tider, både en och två gånger men lyckades ta mig hem tidigt. I övrigt har julen varit lugn. Nu tar jag sats för hinna att plocka ned granen i tid till tjugondag knut.