594 mil konstrunda

Även denna gång passade redaktören på att bese de konstverk som fanns efter vägen, och det blev en hisnande resa. Under de 594 milen fick vi den ena banbrytande konstupplevelsen efter den andra upp.

Man tänker inte på att monumentalskulptur är ett så utbrett fenomen i Norden. Kanske är det de djupa skogarna, de vida vidderna eller de höga bergen som som gör att  konstyttringarna antar så mäktiga dimensioner. Redan i Hälsingland  dök den första skapelsen upp.

En rejäl skrotskulptur i sommarstugestorlek, men förmodligen betydligt tyngre. Jag anar en subtil mix mellan musikinstrument och mejeriutrustning, troligen är också den bastanta gödselodören från ladugården i bakgrunden en pendang till verket.


Norrmännen tycks ha gett sig dän på att ge trollet i Åmål en match om fulaste staty, för när vi närmade oss riksgränsen tornade följande uppenbarelse upp sig framför oss. Fult, jättelikt och helt malplacerat. Tydligen ett ekonomiskt misslyckande eftersom affären/kaffét vid sidan om var apstängt och nedgånget. Men en attraktion i sunkhörnans smak, vi stannade för att ta ett kort och strax dök en annan bil upp och ut tumlade ytterligare en skock glada fotografer. Kanske dags att öppna igen, ett tips till  våghalsiga riskkapitalister.


 I Lovikka mellan Vittangi och Pajala finns världen största Lovikkavante utställd i en monter bredvid vägen. Förstås. Inte så fantasifullt men vad kan man göra på en ort med ett sådant namn. Guinness rekordbok var nog måttligt intresserade.....

I det inre av Norrland, i Åsele stötte vi på följande emanation av mänsklig skaparkraft. Vi såg, vi stannade, vi suckade, vad var detta? Det tog ett tag innan vi insåg att det var en urinnevånare som avbildats.  En gigantisk tofs med en stiliserad samisk person under? Kan det finnas någon annan förklaring (här kan man verkligen undra om Diskriminerings Ombudsmannen är informerad)? Vad kommunen vill säga med det här är höljt i dunkel. I  Åsele serverades vi för övrigt Sveriges överlägset otäckaste pizza.


I Pajala har man en lappuggla i trä enligt norrländsk kommuntradition, till fromma för ornitologiskt intresserade besökare. Lite diskret, vid en parkering i utkanten av samhället.  Eftersom kvantitet slår kvalitet nio gånger av tio borde den ha varit större och stått i centrum tycker redaktören som påtagit sig rollen som fjäderfänas tillskyndare.


Tvekande kan man däremot inte kalla den  staty som dök upp vid Höga Kusten. Vi missade den nästan. Jag var tvungen att tvärbromsa. åka in till vägkanten och springa tillbaka med kameran i hand.
Rå betong, sammanfogat av enkla geometriska beståndsdelar i ett modernistiskt formspråk. Det här är frågan om ett betydande konstverk av internationell dignitet. Den ironiskt kapitalistiska devisen förstärker motivet i politisk riktning. Varför har jag inte hört talas om detta verk? Fantastiskt, man bara gapar.