Vederkvickt efter sommarens avkopplande semestertripp som- inte helt fövånande för den initierade läsekretsen - även denna gång gick norrut, skall jag försöka sammanfatta expeditionen.
Om man tycker att Norrland är för tätbefolkat och hippt, vad finns annat att gör än att åka till finska Lappland.
Färre människor, längre raksträckor, ödsligare ödemark och obegripligare språk. Så exotiskt och så nära.
Vi börjar i den enda nordiska stad som skryter med att den saknar historia: Rovaniemi. Helt modern och således tämligen charmlös, har staden locka till sig mer än en miljon (!) turister årligen. En imponerande prestation.
Stadens torg har döpts- inte efter gamla krigshjältar eller politiker- utan efter modernare hjältar. Eurovisionsvinnarna Lordi.
Här kan man jämför sina egna handflator med idolernas egna.
Visserligen är redaktören en cynisk gammal julhatare men några kort kan man väl alltid knäppa (det var dessutom det enda som var gratis).
Men Rovaniemi är faktiskt en storstad. Bättre blir det längre norrut. Mindre samhällen, färre hus. Långa rakstäckor där den enda avtagsvägen går till Murmansk (ett nog så lockande resmål men biluthyrningsfirman var mycket bestämd på den punkten. Åk inte till Ryssland).
En envis sol vägrar att gå ned och Enare träsk breder ut sig.
Detta är Nordkalotten och vi blir varse att det är lämmelår i år. Pipande gnagare i varenda buske men med hjälp av en kvast och hotfulla åtbörder lyckas vi hålla dem utanför husvagnen.
På Enare träsk lär man kunna hålla pimpeltävlingar vid midsommar men nu har isen gått och vi kan låtsas att vi är på badsemester och göra en kort (mycket kort) visit i det blöta elementet.
Det är helt obegripligt att svenskar envisas med att åka söderut på semestern när det finns så mycket att uppleva i våra grannländer. De kulturella intrycken ska vi inte tala om.
Jodå, inspirationen rinner till och i midnattsolens sken kommer dragspelet fram och det komponeras valser vid vägkanten så det står härliga till.
De finska semesterbilderna avslutas med en gammal favorit från den svartvita tiden. En ovanligt glad finsk låt. Allt går faktiskt inte i moll.
Fortsättning följer
